Vad menar vi egentligen med jämställdhet?

2020-08-24

”Du är en sån där som ser glaset halvtomt, förstår jag. Själv väljer jag att se det halvfullt”. Så skrev en av universitetets chefer i ett mejl en gång när jag uttalat mig i lokaltidningen på internationella kvinnodagen 8:e mars. Hon påpekade att vi då hade både en kvinnlig rektor och en kvinnlig vice rektor. Jag menade att det inte alls är lika med att en organisation är jämställd.

För vad menar vi egentligen med jämställdhet? Är det lika många kvinnor som män? Är det att alla behandlas lika, eller att alla behandlas utifrån sina egna förutsättningar (alltså ganska olika)? Är det rätten att inte bli utsatt för diskriminering eller trakasserier? Eller kanske att ha möjlighet att avancera uppåt i hierarkin utan att ditt kön spelar roll? Eller är det kanske allt det, och lite till, sammanlagt?

Jag har jobbat med det här med jämställdhet i akademin rätt så länge. Sedan 2007. Jag ser en del positiva förändringar, men faktiskt också motsatsen. Nu ska jag lägga till att förändringar inte alltid är så lätta att få syn på. De förändringar som jag tror att akademin behöver är inte nödvändigtvis kvantifierbara. Det är snarare kulturer som behöver ruckas på, bråkas med och förändras. Det blir inga vidare stapeldiagram av det.

Jag och min kollega Ann har ett forskningsprojekt tillsammans som handlar om jämställdhet i skogen och på skogens utbildningar. Kanske det hade kunnat handla om något annat sammanhang än skogen, men jag tror att kontexten spelar stor roll. Skogen dras med en del unkna och lite otidsenliga värderingar som både vårt universitet och själva sektorn gärna vill bli av med.

Men det verkar svårt. 2017 kom skogens metoo-upprop #slutavverkat och strax efter skrev 18 kvinnliga studenter på jägmästarprogrammet ett öppet brev till sektorn och till universitetet om sina upplevelser. Det var hemsk läsning och jag grät när jag läste brevet. Det beskrev trakasserier, förlöjliganden, hot, sexism.

När vi nu i vår forskning har intervjuat både studenter, ledare och lärare på universitetet så förstår vi att insatserna som vårt universitet har gjort under många år inte har haft effekt. Normen för en jägmästare beskrivs som köttätare, jägare, produktionsinriktad, heterosexuell, vit, man, från skogsbakgrund. Att vara vegetarian eller vegan, intresserad av biologi och naturskydd, icke-binär, icke-vit, kvinna eller från stan, nja, det är normbrytande. Det är inte så att skogens utbildningar och själva sektorn inte säger att de vill ha fler sorters folk än de som passar den snäva normen.

Och jag och Ann tror att de menar vad de säger. Men, så snart som någon som inte passar in dyker upp, så dyker också problemen upp. Det är alltså inte fel på organisationernas vilja. Där finns en önskan om jämställdhet och jämlikhet. Men hur göööööör man då? Hur gör man för att förändra en organisationskultur? Det har skrivits miltals med artiklar och böcker om såväl att förändra organisationer som om jämställdhet i akademin. Det finns många idéer.

För några år sedan kom jämställdhetsintegreringen till våra universitet. Alla skulle ha en plan, och visa hur den skulle genomföras. Saken är bara den att jämställdhetsintegrering i sig inte alltid funkar. Inte om man ska tro forskare som Sarah Ahmed, eller Carolyn Bacchi. För vad är det vi integrerar? Vilken idé om jämställdhet?

Det finns en överhängande risk att det vi gemensamt kommer överens om är en urvattnad version som inte egentligen utmanar och förändrar något, såsom policyforskaren Bacchi menar att det förhåller sig. Eller att vi använder våra policydokument för att visa att vi gör något, för att visa upp en prydlig yta. Genom att säga att vi är för jämställdhet så kan vi dölja att inte mycket faktiskt händer. Det som Ahmed kallar ”non-performativity”.

För vad är problemet som vi ska tackla med våra insatser på mitt universitet, till exempel? Är det att få in fler tjejer på skogsutbildningarna? Eller fler killar på djurutbildningarna? Ja, vi har försökt att informera oss fram (funkar dåligt) eller kvotera in (är inte tillåtet). Kanske vi behöver fortsätta att jobba på att skapa schyssta arbets-och studiemiljöer där alla möjliga och omöjliga känner sig välkomna? I så fall måste problemen upp på bordet. Och problemen kan vara olika på olika ställen. Det är en rätt jobbig insikt. Det finns heller inga enkla lösningar.

Vi funderar mycket på civilkurage just nu. På ledarskap och mod, från högsta ledning, till varje enskild individ i klassrum och på arbetsplatser. Hur säger man ifrån? Hur vågar man? Vi ser i vår forskning att det finns en stor rädsla för repressalier. Till exempel att bli utesluten ur studentgruppen eller att det ska få inverkan på framtida jobbmöjligheter. Vi har just fått en artikel publicerad som diskuterar svårigheterna och lösningarna. Här finns den om någon är intresserad:
Persistent norms and the #MeToo effect in Swedish forestry education. Scandinavian Journal of Forest Research (SFOR)

9

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter