Att jobba hemma är inte lätt – för mig i alla fall

2020-09-08

Det här med att jobba hemma är inte min grej, det kan konstateras efter idoga försök sedan mars.

Ögonblicksbild: Tonårsson 1 & 2 är båda hemma. En sjuk (eller snarare hostade han till på skolan och fick gå hem) och den andra har distansvecka på gymnasiet. Den äldste lagar fattiga riddare i köket, så köksbordet fick jag lämna som arbetsplats. Jag är förpassad till att sitta/halvligga i sängen, till hundens stora glädje. Min partner har intagit det enda skrivbordet i huset och pratar i telefonen. Jag borde koncentrera mig och få saker gjorda förstås, men mina tankar vandrar lite hit och dit.

Jag minns plötsligt så jädra kallt det var att stå vid fotbollsplan förra vintern och kolla på barnens matcher. Kommer på att jag borde köpa en riktigt varm dunkappa på rea innan vintersäsongen drar igång i butikerna. Jag surfar runt lite på telefonen medan jag också svarar på mejl som droppar in. Har fått flera förfrågningar om jag kan hålla seminarium kring jämställdhet och den gröna sektorn. Kanske hinner jag klämma in några i höst, tänker jag medan jag tittar på en svart, ful, blank dunkappa som jag absolut inte vill ha.

Jag skärper till mig och återgår till jobbet igen. Har en eftersläntrande masteruppsats att läsa igenom. Jag öppnar den men det tar emot att sätta igång. Om en timme kommer spolbilen (!) och ska hjälpa oss med golvbrunnen i tvättstugan som inte funkar som den ska. Praktiskt att jag jobbar hemma när sånt ska fixas. Utanför fönstret håller grannen på med något slags bygge till kaninerna de har. Det låter liksom ”iiiiiiiiih” med jämna mellanrum om hans såg. Undrar om han också jobbar hemma, tänker jag.

Plötsligt är jag hungrig fast klockan bara är 10. Jag måste steka ägg. Annars kan jag nog absolut inte jobba mer före lunch. Det är omöjligt. Speciellt omöjligt idag när huset är fullt av folk och jag inte har någon vettig stans att sitta. I går när jag skulle jobba hemma slutade det med att jag ändå fick hoppa på cykeln efter någon timme när batteriet var slut på datorn och jag hade glömt laddarsladden på kontoret. Det var lika bra det.

För det går faktiskt inte så bra för mig, det här med hemarbete. Jag önskar att jag kunde skriva ett inlägg om hur produktiv och effektiv och koncentrerad jag varit, och är. Hur hemarbete gett mig chansen att färdigställa artiklar, läsa böcker som står olästa i bokhyllorna på kontoret. Men, det skulle inte vara sant. Det är tydligt att jag behöver vara på jobbet för att få saker och ting gjorda ordentligt.

Tack och lov har jag till skillnad från många andra universitetsanställda också kunnat vara på kontoret ganska mycket sedan mars. Jag har nog varit där tre dagar i veckan i genomsnitt, ibland mer. Det har varit möjligt eftersom många andra i min forskargrupp verkar vara mycket bättre på att arbeta hemma och att det varit ganska tomt och ”Corona-safe” i min korridor.

En del av mina kolleger uppskattar hemarbetet. De tycker sig ha fått mer tid då de kan koncentrera sig på en sak i taget utan att bli avbrutna. Och flera av dem som pendlar uppskattar att arbetsdagen blivit kortare. I går på institutionens onsdagsmöte (på Zoom förstås) fick vi en studie presenterad för oss där fyra studenter hade tittat närmare på hur coronasituationen påverkat vårt resande i jobbet. Det säger sig självt att resandet gått ner rejält.

Studien, som byggde på enkäter med anställda på vårt universitet, visade också att många av oss tycker att digitala möten fungerar bra och vill fortsätta med det även efter pandemin. Men, det som många också sa var att det är svårt att bygga nätverk och samarbeten digitalt och att genomföra vettiga fältarbeten.

Nu när semestern är slut och höstens arbete drar igång är det många på vår institution som önskar att de kunde vara mer på jobbet än vad de var i våras. Fler börjar längta efter att ses, att prata lite i korridoren. Det verkar finnas en enighet kring att Zoom är effektivt för att hinna med många möten på en dag och att det fungerar när vi ska avhandla konkreta saker och beta av en mötesagenda.

Samtidigt säger många att det är tröttande. I vår grupp känner vi att de digitala formerna fungerar sämre när vi behöver inspirera, peppa och stödja varandra. Småpratet blir trögt, det är svårt att tolka hur folk mår och har det från en skärm. Det är svårt att ta upp en ny tråd och en ny tanke. Det är helt enkelt svårt att läsa av varandra.

Det som gör mig glad, mitt i allt detta tröga, sega och svåra vi befinner oss i, är hur tydligt det blivit att mina arbetskamrater är viktiga för mig. Och att samvaro, snickilisnack i korridorer och lunchrum om inget särskilt, påverkar produktivitet, kreativitet, arbetsro och nyfikenhet i en positiv riktning. Allt det här är grundläggande för att utveckla spännande forskning och undervisning. I alla fall tror jag det.

En riktlinje som vi i ledningsgruppen på institutionen har att förhålla oss till är att inte fler än 50 procent av styrkan är på plats i huset samtidigt. Hur det ska fungera rent praktiskt får vi se när hösten drar igång på allvar. Men, det här med halva styrkan gäller inte om vi ses utanför universitetet, så är det sagt hos oss. Det har vi snabbt tagit fasta på i min avdelning för miljökommunikation, och snart ska vi få ses allesammans på en konferensanläggning utanför stan.

Det känns särskilt viktigt nu när vi också har fyra nyanställda hos oss. De känner inte oss andra, och vi känner inte dem än. Vi behöver möta deras blickar IRL och inte på skärm. Lunch till lunch ska vi träffas och prata om publicering och om skrivandet och om vilka artiklar vi vill jobba med framöver. Våra idéer ska få haka i varandra, och få ta nya former och det ska bli alldeles fantastiskt roligt. Jag uppskattar det mycket mer nu, under rådande förutsättningar, än vad jag någonsin gjort förut när vi haft sådana aktiviteter.

Det är förstås högst möjligt att vi kommer att behöva härda ut med distansarbete under lång tid, och det är inte ens säkert att vi kommer tillbaka till hur det var innan pandemin. Jag måste skärpa mig i så fall. Jag måste utveckla bättre rutiner, och få bättre pli på mina tankar. Inte surfa efter dunkappor på arbetstid.

Jag kanske faktiskt på riktigt ska läsa någon av de här förnumstiga artiklarna som dyker upp i dagspressen med regelbundenhet, de som ger oss tips på hur man ger hemmaarbetet en struktur. De där som föreslår att man cyklar en tur innan man börjar arbetsdagen, och liksom låtsas att man cyklar till jobbet. Det verkar inte klokt. Men, kanske det funkar. Jag ska försöka att inte fnysa nästa gång jag ser en sån artikel. För hur mycket jag än önskar att allt vore annorlunda, så blir det två meters avstånd och handsprit och hemmajobb också i höst. Som det verkar.

Nu ska jag köpa en dunkappa, så är det ur världen.

4

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Petra Norling

    På pricken hur jag känner också - och då har jag inte ens tonårssöner utan får oftast sitta ostörd. Det är uppenbart att många av oss tankar energi och motivation från umgänget med våra kollegor, oavsett hur inspirerande och intressanta arbetsuppgifter vi har.
    Själv har jag alldeles tappat styrfarten och vissa dagar bara glor håglöst på skärmen medan att-göra-listan växer. Trodde det skulle bli bättre efter semestern men icke.
    Digitala möten må vara effektiva men inte så produktiva, i den meningen att de oftast inte får en (mig) att producera mer än vad som står på agendan...

    2020.09.10

  • Becky Bergman

    Tack för detta! Det beskrev precis min verklighet!

    2020.09.17

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter