Hur ska kommunikation om forskning premieras?

2015-05-25

Vi universitetsforskare har privilegiet att för skattemedel få ägna oss åt att fritt ta fram ny kunskap. Men samhället har även rätt att förvänta sig att vi använder kunskapen till att göra samhället bättre. Grundforskning kan ha svårare än tillämpad forskning att motivera sin samhällsnytta, just därför vilar ett extra stort ansvar på skattefinansierade grundforskare att informera allmänhet och beslutsfattare om forskning. Vissa gör det mer än andra – vi som bloggar i Curie tillhör antagligen den kategorin – och alla är kanske inte lika skickade men att samhället skulle må bättre om forskningens röst hördes tydligare i samhällsdebatten är säkert.

Men universitet och forskningsfinansiärer misslyckas kapitalt med att uppmuntra till detta. Som professor, 50+, med bra publicering under det sista decenniet tänkte jag för fem år sedan att jag om någon borde kunna ägna en dag i veckan åt att föra ut växtforskningens budskap i samhället. Resultatet finns samlat under ”Further reading”. När man kommit dit jag kommit är det förmodligen bra för karriären att synas i debatten, för att inte tala om att det är lättare att nå ut och därmed få uppmärksamhet och positiv personlig feedback. Ledning och kommunikatörer på universitetet och hos forskningsfinansiärer ger uppmuntrande klappar på axeln och bjuder in mig att tala om forskningskommunikation. Det är kul och jag ångrar absolut inte mitt beslut.

Jag fick nyligen veta att jag skulle få två priser för mitt populärvetenskapliga engagemang; ”Baltics samverkanspris med populärvetenskaplig inriktning” och ”SPPS popularization prize”. Det gjorde mig väldigt glad, men det är samtidigt ett underbetyg till forskarsamhället att detta är den första konkreta/monetära uppmuntran jag fått för mitt populärvetenskapliga engagemang. Jag har genom åren suttit i fem olika beredningsgrupper för Vetenskapsrådet, men minns inte att en sökandes populärvetenskapliga verksamhet påverkat något beslut om bidrag. Formas specificerar tydligare kommunikation som ett urvalskriterium. Det är bra, men trots den tid jag lägger på kommunikation har min egen ”Plan for communication with stakeholders” de senaste åren fått dåligt betyg av utvärderarna.

Möjligen är jag dålig på att förklara detta och misslynt över att jag får avslag, men jag är i alla fall inte övertygad om att man på ett relevant sätt klarar av att utvärdera det här arbetet och då hjälper det föga. Inom vår fakultet fördelas forskningstid även för professorer (vi har inte fullfinansierade ämnesprofessurer) i konkurrens, men urvalskriterier är endast forskning, undervisning och administration. Om forskningskommunikation inte premieras, vem ska lägga tid på det?

Jag själv tar ingen risk men tyvärr tror jag att unga forskare som ägnar för mycket tid åt populärvetenskap gör det. Når man ut och syns i riksmedia KAN det betala sig i ökad status och bättre möjligheter att få en tjänst eller att formulera en slagkraftig ansökan, men risken finns att tiden det tar är bortkastad ur karriärsynpunkt. Vi måste skapa mekanismer för att premiera unga forskares vetenskapskommunikation; 56-åriga professorer som jag är knappast vetenskapens bästa ambassadörer. Någon måste skapa morötterna.