Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Akademin i storskogen

Idag (17 september) fyller Umeå universitet 50 år. Jag deltar på två sätt, först ska jag medverka på morgonen i lokalradion och berätta om vår forskning sedan 15 år på en asp på campus, skriver Stefan Jansson.

Forskningen handlar om hur aspen kan veta att hösten är på väg så att dess blad börjar bli gula varje år mer eller mindre samma dag – nämligen kring 10 september – oavsett vädret. Aspen är ungefär lika gammal som universitetet tror vi, och är nu ganska mäktig.

Dessutom rekryterades jag att spela två roller i jubileumsrevyn Akademin i storskogen som ska uppföras på kvällens personalfest, med ett tema om hur man skapar ett universitet från scratch. Förutom en enrepliksroll som Kungen (som inviger universitetet 17 september 1965) spelar jag en akademiker som importerats från Uppsala för att delta i uppbyggnaden.

Detta är historiskt korrekt, när jag flyttade hit 1979 hade de flesta lärare och forskare startat sin akademiska karriär söderöver, de första ”egna produkterna” hade just börjat etablera sig.

Jag växte upp i Härnösand, staden som förlorade dragkampen med Umeå om lokaliseringen av Norrlands första universitet och hamnade i bakvattnet. Medan Umeås befolkning fördubblats har Härnösands inte ökat alls, med stagnation och låga huspriser som följd.

Visserligen skapades senare Mitthögskolan, nu Mittuniversitetet, i bland annat Härnösand men i likhet med många av de andra lärosätena yngre än Umeå har utvecklingskurvan där inte varit lika positiv. Någonstans finns en gräns när det inte längre finns ett behov av fler universitet.

Det stora narrativet i berättelsen om Umeå universitet handlar om hur ett universitet växer upp i ”storskogen”, och är därför till stor del en berättelse om klass. En stor andel av studenterna rekryterades från Norrland. På 60-talet fanns mycket få med akademisk utbildning i Norrland.

En god historia – berättad av en vanligtvis tillförlitlig källa – förtäljer att när den lokala bokhandeln en skyltsöndag på 60-talet helt sonika satte två professorer i fönstret blev det sådan rusning att polisen tvingades leda om trafiken.

Det var många söner och döttrar till småbrukare, arbetare och hantverkare, även om barn till tjänstemän och lärare – som alltid – var välrepresenterade i denna första generation norrländska akademiker. Det vara dessa som på 60- och 70-talet skapade bilden av ”det röda universitetet”. Men tiderna förändras, många de norrlänningar som idag söker sig till universitetet har föräldrar som tidigare läst på universitetet, och Umeås studenter är nog idag inte så olika andra.

Mycket har alltså hänt på 50 år, varken vår asp eller universitetet är längre unga. Det är en ganska vacker och bra metafor att likna universitetet vid en asp. Det tar ungefär lika lång tid för ett universitet – i storskogen – att bli fullvuxet som för ett träd. Ett träds tillväxt bestäms till stor del av dess miljö, men samtidigt förändrar det den miljön, ett stort träd är ett ekosystem som bebos och utnyttjas av mängder av andra organismer.

Ett universitet påverkas på samma sätt av sin omgivning, men blir också en motor till förändring, och det är inget tvivel om att Umeå universitet förändrat såväl Umeå som regionen. Grattis på 50-årsdagen.

Mer om skribenten

  • Porträttbild Stefan Jansson

    Professor i växters cell- och molekylärbiologi

    Han skriver om forskningskommunikation. Stefan Jansson forskar om saker som är viktiga för växter, till exempel hur trädet vet när det är höst. 

Relaterat innehåll

Nyhet 11 mars 2024

Natalie von der Lehr

Hur handleder man doktorander och hur påverkar deras studieplan det fria kunskapssökandet? Curie har pratat med några forskare som fördjupat sig i handledarrollen och de utmaningar...

Debatt 26 februari 2024

Johan Elf, Uppsala universitet

När det administrativa stödet centraliseras får forskare och universitetslärare mindre tid till forskning och utbildning. Universitetsverksamhet som inte utgår från kärnverksamhete...

Krönika 6 december 2023

Tänk om forskning kunde vara mer som ett maratonlopp. Det borde gå att bryta och komma igen, och även misslyckanden borde kunna få ett erkännande, skriver Natalie von der Lehr.