Missbruk av forskningens förtroende

Ofta tror jag detta beror på att forskare blir tillfrågade om sådant som de inte riktigt vet, och då kan det vara frestande att svara utifrån magkänslan. Samtidigt är det naturligtvis positivt att forskare vågar uttala sig även utanför sitt eget snäva forskningsområde. Detta är en svår avvägning som var och en själv får brottas med och där många av oss säkerligen gjort ett och annat misstag.

Ibland tycks dock uttalandena säga mer om forskarens åsikter än forskningsläget. Förmågan att hålla isär kunskap och egna värderingar tycks variera mellan forskare. Det finns exempel på samhällsvetenskapliga forskare inom alla discipliner som jag tycker låter ideologiska övertygelser färga den bild de ger av forskningsläget, i vissa fall har det gått så långt att jag helt slutat lyssna på vad de har att säga. Jag tror många som läser detta också kan komma på sådana exempel, men förmodligen skulle urvalet präglas av vår egen vetenskapliga och ideologiska hemvist. Det finns naturligtvis även många forskare som falskeligen anklagas för att gå ideologiska ärenden, i synnerhet när det gäller forskning inom politiskt laddade områden. I en del fall går det till och med så långt att forskare möter hat och hot, vilket nyligen uppmärksammades i Curie.

Även om antalet oskyldiga på de anklagades bänk är långt mycket större än antalet skyldiga, vore det bättre om det aldrig fanns någon grund för sådana anklagelser. Detta är inte lätt att åstadkomma, men jag tror det vore bra om vi forskare blir tydligare med vilket vetenskapligt stöd vi har för de påståenden vi gör, och att journalister lär sig ställa frågor om detta. En första fråga som bör besvaras är huruvida det finns empiriska studier till stöd för påståenden som görs. Men forskaren bör även kunna avkrävas svar på vilken tillförlitlighet denna forskning i så fall har.

I medicinsk forskning talas det ibland om en evidenshierarki där djurförsök befinner sig långt ned och systematiska översikter av randomiserade kontrollstudier med människor tronar högst upp. Inom samhällsvetenskap går det ofta också att tala om en liknande hierarki. Enskilda exempel och fallstudier kan vara värdefulla, men kan också vara väldigt vilseledande, medan systematiska översikter av ett stort antal randomiserade kontrollstudier utgör ett ofta ouppnåeligt ideal, men alltjämt ett ideal, även för många samhällsvetenskapliga frågeställningar.

Vi forskare åtnjuter privilegiet att via medier förhållandevis lätt nå ut i offentligheten. Vi blir helt enkelt lyssnade på, vilket i sin tur beror på att forskare har högt förtroende hos allmänheten. Forskare som missbrukar sin position i ideologiska syften åker snålskjuts på alla de andra forskare som anstränger sig för att vårda vårt kollektiva förtroende. De forskare som syns mycket i offentligheten blir vetenskapssamhällets ansikten gentemot allmänheten, och sviktar förtroendet för dem, tror jag även tilltron till vetenskaplig kunskap försvagas.