Hur ska forskare förhålla sig till vad som är politiskt möjligt?

2017-09-25

Samhällsvetare förväntas ofta ge svar på vilken politisk åtgärd som mest effektivt uppnår ett uppställt mål. Men vilka åtgärder ska man ta i beaktande? Bör man begränsa sig till sådana åtgärder som är okontroversiella och därför politiskt genomförbara, eller ska man även utvärdera åtgärder som är politiskt omöjliga?

Jag ställdes inför detta dilemma när jag 2014 tillfrågades om hur Sverige ska kunna nå EU:s lägsta arbetslöshet till 2020. Jag insåg att flykting- och anhöriginvandringens omfattning under de kommande åren skulle kunna få en ganska stor betydelse för hur hög arbetslösheten kan bli. Men när frågan ställdes var ”volymfrågan” inget som överhuvudtaget diskuterades i politikens finrum, och jag nämnde det inte. Men gjorde jag verkligen rätt?

Nationalekonomer ställs ganska ofta inför ett liknande dilemma när det gäller var marknadens gränser ska dras. Min kollega Assar Lindbeck har till exempel förespråkat marknadshyror för hyresbostäder i över 50 år, trots att marknadshyror varit politiskt blockerat under hela perioden, möjligen med undantag för 1967 då Bertil Ohlin först i allra sista stund satte stopp för en reform. I andra fall har nationalekonomer istället accepterat att marknadsmekanismer inte kan användas och utvecklat metoder för hur till exempel organbyten och skolval kan ske på bästa sätt genom centraliserade valsystem.

Även andra samhällsvetare ställs inför liknande dilemman. Till exempel finns det forskare som tycks mena att ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet är ouppnåeligt i ett marknadsekonomiskt system. Men att i skrivande stund avveckla marknadsekonomin framstår om möjligt som än mer politiskt ogenomförbart än att införa marknadshyror.

Politiska låsningar kan dock snabbt lösas upp och det politiskt omöjliga kan bli politiskt möjligt över en natt. Det är inte minst omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken hösten 2015 ett tydligt nutida exempel på. Om en forskare avstår från att föreslå en åtgärd för att forskaren bedömer att åtgärden just då uppfattas som politiskt omöjlig finns en risk att forskaren blir en aktiv deltagare i det politiska spelet. Dessutom berövas beslutsfattare och allmänhet viktiga insikter om vad som egentligen vore mest effektivt.

Men forskare som framhärdar i att det politiska omöjliga ska genomföras, till exempel marknadshyror eller en socialistisk revolution, riskerar att göra sig själva politiskt irrelevanta. Trots denna risk tycker jag ändå att det är forskarens uppgift att på vetenskaplig grund upplysa beslutsfattare om den mest effektiva politiken. Det utesluter dock inte att man även utvärderar andra- och tredjehandsalternativ om man samtidigt är tydlig med vad som är förstahandsalternativet.

Därför tycker jag nu att jag 2014 borde ha svarat annorlunda; jag borde ha sagt att migrationspolitiken kommer att ha betydelse för arbetslöshetens utveckling och sedan överlåtit åt politikerna att fälla avgörandet i denna målkonflikt – istället för att göra det efter eget huvud.

10 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Erik Berggren

    Tänkvärt! Det omöjliga kan en dag visa sig möjligt. En fråga, vad hade du svarat, då 2014, om hur migrationspolitiken skulle komma att påverka arbetslösheten? Någon förändring i synen på denna effekt? På kort, mellan och lång sikt, med hänsyn tagen till tillväxtens utveckling, också den i relation till migrationspolitiken.

    2017.09.29

  • Piia Posti

    Hej Robert,

    Tack för en tankeväckande text. Jag förstår ditt resonemang beträffande frågan om opartiskhet när ens expertis efterfrågas och opartiskheten är ju lovvärd.

    Men samtidigt undrar jag hur den rekommendationen påverkar en annan viktig del av sådana tillfrågningar, det vill säga det etiska.

    Det politiskt möjliga och omöjliga bör väl också vägas mot att forskaren också bör företräda ett etiskt förhållningssätt?

    Nyfiken på hur du tänker om en sådana avvägning. Är den att rekommendera? Är den möjlig?

    Vänliga hälsningar,
    Piia Posti, Linnéuniversitetet

    2017.09.29

  • Homeros

    Detta är en sorglig läsning om hur forskare mer bryr sig om vad som sägs i "politikens finrum" är vad som är sant. Det är bra med självkritik, men jag undrar vad Robert var rädd för 2014?

    2017.09.29

  • Göran Dahlgren

    Utmärkt tankeväckande inlägg. Slutbetänkandet v kommissionen för Jämlik hälsa (SOU 2017:47) är ett aktuellt exempel på hur några av Sveriges ledande forskare när det gäller den ojämlika hälsans bestämningsfaktorer genomgående undviker att aktualisera politiskt kontroversiella förslag...

    2017.10.01

  • Robert Östling

    Tack för kommentarer!

    Erik: Tiden det tar för flyktingar att komma in på arbetsmarknaden har varit förvånansvärt stabil under lång tid och asylprognoserna 2014 var visserligen osäkra, men pekade på en stor asylinvandring under flera år. Detta torde ha en negativ effekt på arbetslösheten helt enkelt pga att det blir fler utrikesfödda (och ev. högre arbetslöshet bland utrikesfödda), men visst finns det andra effekter också (t.ex. kortsiktiga stimulanseffekter).

    Piia: Jag har inte något jag kan säga på rak arm om detta, kanske för att jag själv inte stött på något sådant dilemma.

    Homeros: Bra fråga, jag tror det handlar om socialt tryck i kombination med att jag skulle behöva ordentligt på fötterna att gå emot en konsensusuppfattning. I det här fallet hade jag inte gjort några noggranna prognoser, det var bara en fundering jag hade. Hursomhelst var denna erfarenhet en nyttig lärdom för mig.

    2017.10.01

  • Anders Bergqvist

    "Sök sanningen! Och förde den dig till helvetets portar, så klappa på!"

    2017.10.02

  • Homeros

    Robert: Vad menar du med "konseunsusuppfattning"? Bland vilka? Kändiskar och kulturskribenter? Den som förutsättningslöst sätter sig med en av SCBs integrationsrapporter i en timme kan få en mycket bra bild av situationen (jag gjorde det 2013). Så återigen - vad och vilka var du rädd för? Kolleger? Vänner? Twittrare? Jag är uppriktigt nyfiken.

    2017.10.03

  • Lars Åhlin

    Jag förstår det problem du menar finns för forskaren som vill ge rekommendationer, men går det inte att lösa det ganska enkelt? Genom att i ditt fall kortfattat nämna att arbetslösheten inte kan pressas ned särskilt mycket om inte asylinvandringen minskas (eller att man t ex definierar arbetskraften på något annat sätt än idag), men sedan gå vidare och diskutera vad som kan göras givet att asylinvandringens storlek och sammansättning är en "exogen variabel".

    2017.10.04

  • Robert Östling

    Homeros: Med konsensusuppfattning menar jag att invandringens storlek inte var något som överhuvudtaget var föremål för diskussion inom något parti förutom SD, och att ens ta upp frågan kunde ge en rasiststämpel. Sen hade jag vid tilfället inte satt mig in ordentligt i befolkningsprognoserna och vilka effekt detta kan tänkas få på arbetslösheten, men den kunskapen skulle jag enkelt kunnat ta till mig.

    Lars Åhlin: Just så, det är precis så enkelt och på detta sätt det bör hanteras. Men jag tror det är viktigt att forskare bidrar till att synliggöra den typen av avvägningar.

    2017.10.05

  • Robert Östling

    Göran Dahlgren: Jag skulle gärna höra vilka policyförslag du syftar på!

    2017.10.05