Feltänkt om kurser i högskolepedagogik?

Många universitetslärare ser dock forskningen som sin främsta uppgift, i synnerhet eftersom forskningsprestationer värderas högst vid anställning och befordran. Mot denna bakgrund är det inte särskilt förvånande att kvaliteten i den högre utbildningen skiftar en hel del. Det krävs därför verktyg för att utveckla och förbättra undervisningen och det främsta instrumentet för att åstadkomma detta tycks vara kurser i högskolepedagogik.

Inför min egen högskolepedagogiska utbildning kände jag av universitetslärarens dilemma. Därför blev frustrationen extra stor när det stod klart att den tio veckor långa högskolepedagogiska utbildningen inte framförallt syftar till att utveckla min undervisning och pedagogiska skicklighet. Jag hade bland annat förväntat mig praktiska övningar med återkoppling på hur jag agerar i klassrummet, men också många konkreta tips och råd om hur min egen undervisning kan utvecklas.

Fokus i den högskolepedagogiska utbildning jag genomgått hittills har dock varit ett annat. Den övervägande delen har handlat om att lära ut pedagogiska teorier och att analysera undervisning och lärande utifrån dessa. Detta kanske bidrar till en ökad förståelse utifrån ett akademiskt perspektiv, men jag tror det har mycket liten betydelse för att utveckla det pedagogiska hantverkskunnandet.

Den akademiska inriktningen på den högskolepedagogiska utbildningen grundar sig på SUHF:s rekommendationer för högskolepedagogiska kurser. I deras senaste rekommendation är det första lärandemålet att man ska kunna ”diskutera och problematisera studenters lärande inom det egna ämnesområdet utifrån utbildningsvetenskaplig och/eller ämnesdidaktisk forskning”. Vidare ska utbildningen vara på avancerad akademisk nivå och innefatta ett självständigt arbete som relaterar till forskningen på området.

En arbetsgrupp inom SUHF bestående av bland annat pedagoger lade i vintras fram en rapport om den högskolepedagogiska utbildningen. Där slås fast att det är viktigt att högskolepedagogiska kurser uppfyller SUHF:s rekommendationer. För att säkerställa en hög nivå krävs också enligt rapporten att lärarna i högskolepedagogik har möjlighet att ägna sig åt forskning, och att mer pengar bör satsas på högskolepedagogisk forskning. Därmed uppstår ett skrå av lärare i högskolepedagogik som ställs inför samma dilemma som andra universitetslärare när det gäller valet mellan att lägga tid på undervisning respektive forskning. Kanske behövs det då en högskolepedagogisk kurs även för högskolepedagogerna?

Nej, jag tror lösningen är en mer praktiskt orienterad högskolepedagogik på en betydligt mer handfast, men kanske mindre akademiskt intressant, nivå. I nyss nämnda SUHF-rapport nämns till exempel 1970-talets pedagogiska konsulter ”som vanligtvis var erfarna, välrenommerade och fortfarande aktiva lärare” och kursansvariga som var ”hänvisade till att i praktisk handling visa sitt värde för akademin”. Dessa formuleringar rimmar för övrigt väl med högskolelagens krav att utbildningen ska vila på beprövad erfarenhet.

Det är lätt att tro att det alltid var bättre förr. Det är också lätt att generalisera alltför mycket utifrån egna erfarenheter som finns färskt i minnet. Kanske gör jag mig skyldig till dessa synder, men ibland händer det faktiskt också att goda idéer faller i glömska.