Mitt digitala kollegium under pandemin

2022-04-19

Under pandemiåret 2020 började enligt Universitetskanslersämbetet 3 100 nya doktorander runtom i Sverige. Jag var en av dem. Min forskarutbildning startade i augusti och jag visste, med våren som erfarenhet, att min första tid som doktorand med största sannolikhet inte riktigt skulle se ut som den vanligtvis gör. Tack och lov hamnade jag i ett inbjudande akademiskt sammanhang, med generösa forskare och doktorander som trots restriktioner och distansarbete gjorde allt för att upprätthålla en stimulerande och utvecklande forskarutbildning. Förvånansvärt nog skulle det även visa sig att ett annat slags kollegium skulle få betydelse för min första period som doktorand, genom sociala medier.

Historikern Johan Samuelsson beskriver plattformen Twitter som ”ett spänstigt mikroseminarium” som ”i sina bästa stunder [kan] erbjuda en alldeles egen form av vetenskaplig dialog, även i en polariserad digital kommunikationslogik.” Som färsk doktorand utan erfarenheter av plattformen (men med desto fler fördomar) blev jag glatt överraskad av det stora digitala akademiska innehåll som jag nu fick tillgång till. Här var forskare från olika discipliner och världsdelar i dialog dygnet runt, både med varandra och med allmänheten. Det delas lästips, seminarieinbjudningar, digitala konferenser och arkivmaterial – och om hjälp behövs får man ofta svar inom kort efter att ha skickat iväg en tweet. Doktorander från hela världen delar med sig av tips om avhandlingens disposition eller, under pandemin, bättre arbetsgång i hemmet via hashtags som #AcademicChatter och #phdlife.

Det är också en plats där mer seniora akademiker visar oss juniora forskare exempel på hur forskningskommunikation, folkbildning och dialog med allmänheten och över disciplingränser kan se ut (det finns både bra och mindre bra försök att lösa uppgiften). Aktiviteten på plattformen är också ett exempel på hur aktiva forskare faktiskt är i det allmänna samtalet till vardags, där ett särskilt gott exempel är #historikertwitter. Den senaste tiden har det också dykt upp flertalet bloggar där historiker på ett mer lättillgängligt vis reflekterar, redogör och förklarar olika fenomen med hjälp av historiska perspektiv. Våren har minst sagt visat hur ovärderliga historiska perspektiv på vår samtid faktiskt är, vare sig det gäller andra världskriget eller svenska skolans historia.

Tyvärr har våren även påmint oss om digitala mötesplatsers baksidor. Dessa kan inte få stå okommenterade: forskare utsätts för hot, påhopp och avstängningar efter att ha synat falska påståenden eller försökt att tillgängliggöra fakta. Detta spänstiga mikroseminarium kan därför lätt blandas upp med ett annat slags samtal som istället för vetenskaplig dialog och akademiskt stöd göds av desinformation, hot och hat. Det är också en av de problematiska bitarna med Twitter.

Plattformen erbjuder visserligen ett lättillgängligt och användarvänligt digitalt akademiskt utrymme för forskningsintresserade. Men sett ur ett större perspektiv är det också en plats för personer som ser utåtriktade och talföra forskare som ett hot mot deras världsbild och därför måste tystas. Med tanke på dagens debattklimat förstår jag varför många forskare väljer bort att vara på sociala medier.

Plattformen är självfallet inte ett substitut för livet på institutionen, men för en pandemidoktorand som längtat efter ett akademiskt sammanhang har begränsningen till min egen lägenhet hanterats bättre än väntat tack vare att det funnits ytterligare forskararenor att vara del av. Jag föredrar dock det faktiska, fysiska mötet, och nu när konferenser, skrivbordsutbyten och tillgång till den fysiska arbetsplatsen äntligen är en del av vardagen igen, ser jag fram emot att ta igen en märklig period av min forskarutbildning. Året 2022 är redan överfullt av konferensdatum – till mina stackars handledares förtret men också en oundviklig konsekvens för många av oss pandemidoktorander.

Jag märker också hur Twitter gjort den akademiska världen markant mindre nu när vi börjat återgå till det gamla normala igen. Jag har redan stött på mina akademiska bekantskaper från den digitala plattformen i olika fysiska arbetssammanhang och ser fram emot fler tillfällen att stöta och blöta vetenskapliga frågor tillsammans, både på olika platser i Sverige men också i andra delar av världen. Just därför borde jag egentligen säga att min egen akademiska värld nog har vuxit under pandemin – trots att jag sällan lämnat mitt skrivbord på hemmakontoret.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter