Sverige i världen

2012-06-08

Internationalisering lyfts fram som ett angeläget verksamhetsområde vid universiteten. Jag hör till dem som tycker att forskningen och undervisningen utvecklas av internationell dialog och samarbete. Ofta handlar emellertid utlandsaktiviteten om att åka iväg och presentera forskningsresultat på en större konferens. Och det kan ju låta bra med 2000 deltagare. Men i verkligheten är programmet fördelat på fyra-fem dagar och kanske tjugo parallella sessioner.

Eftersom många dessutom passar på att turista och shoppa infaller sig gärna situationen att man står inför ett tiotal åhörare, av vilka några är lojala kollegor som redan hört det här flera gånger tidigare, några har gått fel och lämnar sessionen efter ett tag och har man tur sitter det några få verkligt intresserade kvar. Så här är det givetvis inte alltid, men jag anser att man nogsamt bör överväga vilka internationella aktiviteter man ska delta i och vad det förväntade värdet är.

Nu är det inte endast sessionerna som tillför ett värde när man åker på konferens. Väl så viktigt är kanske nätverkandet som äger rum mellan och efter sessioner. Här kan samarbeten planeras, idéer föds om projektansökningar och nostalgiskt drar man sig till minnes vad som utspelat sig på tidigare konferenser. Unga forskare kan introduceras i den internationella världen och får värdefulla erfarenheter.

Rent vetenskapligt tycker jag emellertid att mindre, specialdesignade workshops eller symposier har mer att ge. Här kan ett tjugotal forskare med en liknande inriktning samlas för att utbyta erfarenheter, resultat och diskussionerna får ta lång tid. Här finns den verkliga utvecklingspotentialen. Jag tror att dessa arrangemang kommer att ta större plats framöver.

Man hör ibland att det är svårt att få svenska studenter att ge sig in i internationella utbyten. Om det inte är USA eller Australien man erbjuds resa till. Jag vet inte om detta verkligen stämmer, men jag är övertygad om att det finns ett värde i att ha en internationell studieerfarenhet och hoppas att vi kan utveckla former och villkor.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur statsmakten tänkte när man införde terminsavgifter för studenter utanför EU!? Visst krävdes resurser för att behandla alla ansökningar, ta emot studenterna på universiteten och erbjuda kvalitativa studier. Men när resultatet blev en tillbakagång med 80 procent inresande studenter undrar man hur den internationaliserade framtiden ska se ut.