Varför så få Nobelpris till svenskar?

2016-10-05

Nu när årets Nobelpristagare avslöjas passar denna rubrik bra på detta, troligtvis provocerande, inlägg. Jag jobbade ju tolv år i USA och har nu varit tillbaka åtta år i Sverige. Så jag tycker mig kunna göra jämförelser mellan universitetsvärldarna i USA och Sverige. Caltech där jag gjorde min sabbatical är förstås ett toppuniversitet i USA. Mer än 30 Nobelpristagare härstammar därifrån. Men många universitet i USA (som till exempel ”mina” Rice och Tulane) har enormt duktiga forskare som bedriver excellent forskning. Varför går det då så bra för amerikanska forskare? Eller – varför har vi så få svenska Nobelpristagare?

Jag tror att det har att göra med både attityder och möjligheter. Vid amerikanska universitet fokuserar man på det som är viktigt. Forskarna forskar medans sekreterarna postar deras brev, bokar möten och resor, och kommer med kaffe. Där är inget småprat (det finns inte ens fikarum) och professorerna jobbar gärna bakom stängda dörrar. Ingen kräver renoverade toaletter, mötesslut före 17, eller traktamenten. Istället är det individerna och deras inställningar som är avgörande.

Forskarna vid bra universitet i USA har förstås studenter som är drivna och vill lyckas. Det hjälper givetvis. Många studenter har kommit långväga ifrån för att skapa sig en framtid i USA och är beredda att jobba hårt. Men detta tankesätt genomsyrar hela det amerikanska samhället. Ta till exempel den gymnastikklubb vi hittade till barnen under terminen vid Caltech. Barnen lärde sig en massa nya volter de aldrig fått testa i Sverige, helt enkelt för att den amerikanska coachen uppmuntrade dem. Klubben hade hemmabyggda gymnastikredskap i en simpel källare – det spelade ingen roll för målet var att lyckas.

I Sverige förväntar vi oss gärna att samhället ska lösa våra problem. Kanske för att vi betalar så mycket skatt, eller är vi rent av lite bortskämda? I USA uppmuntras individualitet från barnsben, medan vi svenskar formas till att fungera som ett kollektiv. Man ska helst inte sticka ut. Det som förvånade mig mest då jag flyttade tillbaka till Sverige var hur mycket av forskarnas tid som lades på möten med diskussioner utan beslut. Vad gäller forskning så har vi svenskar nog inte lika höga ambitioner – lagom är bäst – och det ger inga Nobelpris.

Men kanske har Sverige mer harmoniska akademiker med rikare privatliv och gladare barn? Jag påminner mig själv om varför jag lämnade Texas för åtta år sedan. Det var just för att jag inte ville köpa en barnflicka som tog hand om mina barn jämt. Jag ville ju både uppfostra dem och forska. Jag vet att flytten till Sverige inte gynnade min karriär, men den har absolut gynnat mitt välmående och min familj och jag ångrar mig inte.

 

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter