Vem garanterar den akademiska friheten? De som kan ta den ifrån oss

2014-03-04

År 529 räknas traditionellt som den definitiva slutpunkten för Platons akademi. Akademin grundades 387 fvt och fortlevde enligt denna tradition alltså i drygt 900 år. Dock låg inte akademin hela tiden på en och samma plats – den ursprungliga platsen betraktades som helig, men förstördes trots detta av krig år 86 vt. När skolarken (föreståndaren), Filon från Larissa, återvände efter kriget återupptog han därför undervisningen på annan plats. Ett annat datum att räkna som akademins slutpunkt kan därför vara året då akademin förstördes, eller varför inte år 84 då Filon från Larissa dog (man brukar räkna Filon som den sista egentliga skolarken).

Varför hävdas då att akademin fortlevde? Undervisningen i platonsk filosofi fortsatte visserligen i Aten, bara på annan plats, men den perioden har inte lämnat några jättelika avtryck i filosofihistorien. Istället återetablerade entusiastiska nyplatonister, framför allt Plutarkos från Alexandria, akademin i början på 400-talet, några hundra år efter att den förstörts. Det var denna inkarnation av akademin som stängdes år 529, av den kristne kejsaren Justinianus I. De hemlösa filosoferna från den stängda akademin tog sina skrifter och flyttade till Persien där Shahen tog emot dem med öppna armar.

Historieskrivare som Edward Gibbon (The History of the Decline and Fall of the Roman Empire) och Bertrand Russell (History of Western Philosophy) har framställt den här stängningen som det symboliska slutet för en gyllene era av antik filosofi och början på den mörka medeltiden, med kyrkliga dogmer och trångsynthet som främsta tema. Det var inte så mycket att Justinianus I ogillade lärdom, han ogillade bara fel sorts lärdom. Han stängde därför inte akademin per direkt order, utan förbjöd helt enkelt ”heretiker” att arbeta som lärare. Det fanns dock kvar andra lärdomscenter, till exempel i Konstantinopel, som var mer renläriga.

Akademiker bygger upp, undersöker och slåss för fritt tänkande – makthavare förstör, stänger och begränsar. Är det så vi ska förstå historien? Segrarna skriver historien, sägs det, men det är ju egentligen vi akademiker som skriver historien. Inte att undra på att vi ständigt har platsen som ljusets riddare.

Frågan är dock om vi inte bör skänka en tanke åt kejsaren Fredrik I Barbarossa. På hans order nedtecknades 1155 nämligen det första dokument som garanterade speciella rättigheter åt akademiker: Authentica Habita, först applicerat på Universitetet i Bologna. Enligt dokumentet var det ingen måtta på hur mycket akademiker försakade för kunskapen: ”Vem skulle inte ha medkänsla med dessa män som går i exil för sin kärlek till lärdomen, som blottar sig själva för tusen faror, och vilka, långt från släkt och vänner, är försvarslösa bland personer som är bland de värsta?” (Egen översättning från engelskan). Uppenbarligen behöver sådana självuppoffrande individer särskilt beskydd – en särskild akademisk frihet.

I en speciellt ironisk vändning ratificerades Authentica Habita av påve Alexander III och skrevs in den civilrättsliga lagsamlingen: Codex Justinianus – namngiven för Justinianus I: samma kejsare som slutgiltigt stängde Platons akademi.

Statsmakterna har tidvis garanterat den akademiska friheten på det här sättet, men det är också de som tagit bort den. Vare sig det skett genom rivning, stängning eller styrning av vad som är ”rätt” kunskap har det i slutänden haft samma konsekvens – en begränsning av friheten i forskning och utbildning. Det här godtycket i makthavarnas förhållande till vetenskapen har i dag något tempererats av demokratins införande. En upplyst demokrati är möjligen den bästa garant för akademisk frihet vi kan önska.

Men vad händer då nu, när rika aktörer kommer in i systemet, aktörer med mer resurser än vissa stater? Situationen är på något sätt bekant – rika mecenater har sponsrat lärde i alla tider – samtidigt som den är helt ny. Medan de demokratiskt styrda statsmakterna står som garant för akademins kvalitet genom högskoleverk och liknande institutioner, så kan sponsorer med hjälp av sina pengar gå runt den kontrollen och köpa sig akademisk trovärdighet.

Ett uppmärksammat fall av detta är de illa beryktade Templeton-stiftelserna vars uttalat kristna agenda granskades i Nature häromåret. Stiftelserna satt vid tiden för artikeln på 2,1 miljarder dollar, vilket motsvarar lite mindre än en fjärdedel av vad Sverige varje år lägger på utbildning och universitetsforskning. Det säger sig självt att den typen av summor innebär en frestelse för en anslagsträngd akademiker att tumma lite på sin neutralitet och sitt oberoende. Men man kan väl inte begränsa anslagsgivare utifrån deras livsåskådning?

Alternativt kan rika aktörer själva skapa särskilda forskningsinstitutioner, på det sätt läkemedelsföretag arbetar, där man köper över akademiker som sen får designa, utföra och värdera kliniska prövningar av de läkemedel man tillverkar. Det här systemet leder (självklart?) till avarter, med undanhållna resultat och metodologiska genvägar. Men hur ska man annars kunna finansiera svindyr läkemedelsforskning?

Den akademiska friheten är under hot, har alltid varit det och kommer förmodligen alltid att vara det. Det är upp till oss att försvara den, för det är bara i undantagsfall staten och kapitalet gör det åt oss. Det är i alla fall något historien kan lära oss.

I alla fall om man ska tro de akademiker som nedtecknat den.