Till kufarnas lov

2014-01-21

Filosofen Ludwig Wittgenstein publicerade bara ett större verk under sin livstid – Tractatus logico-philosophicus – ett verk som tog honom många år att skriva och som gjort enormt avtryck i filosofihistorien (hans andra stora verk, Filosofiska undersökningar, publicerades postumt). Turligt nog var Wittgenstein från en enormt förmögen familj och var dessutom beredd att leva under mycket knappa omständigheter. Han löpte därmed ingen egentlig ekonomisk risk i sitt envetna sökande efter exakta formuleringar.

Tänk om Wittgenstein hade varit fattig stället, född under knappa omständigheter. Eller tänk om han hade försökt ta sig fram i dagens forskarvärld, med de nutida kraven på publiceringstakt. Båda dessa omständigheter hade förmodligen gjort att vi gått miste om hans tankar.

Svaret på frågan om hur många vetenskapliga upptäckter som inte sett dagens ljus för att personlig fattigdom satt käppar i hjulet kommer vi aldrig att få. Men samma påstående gäller rimligen dagens system med kraven på ett ständigt flöde av publikationer. Systemet passar vissa av oss men inte andra. Framförallt passar det inte den typen av forskare som ensamma stänger in sig i åratal i ett mörkt rum och helt snöar in på ett enda enskilt problem – de ensamma genierna. Hur ska en ensam forskare med en ohälsosam besatthet ta sig fram i dagens forskarvärld?

Fast frågan vi kanske först måste fråga oss är om vi ens vill gynna den typen av kunskapssökande.

Forskning ska vara nyfikenhetsdriven, säger vi. Samhället har sent omsider förstått vikten av vetenskap. Eller kanske är det så att forskning numera gör större ekonomisk och samhällelig skillnad än för några hundra år sedan. Hur det än är så är forskning något som dagens makthavare vill prioritera. Dock har de inte riktigt förstått hur innovationer uppkommer. Det hjälper inte att bara kasta jättelika resurser på problem som behöver lösas – lösningar låter sig inte kommenderas fram. Istället kommer verklig innovation från de som haft möjlighet att följa sin nyfikenhet.

Men vem betalar för sådant? ”Nej” tänker politikerna, ”vi vet ju vilka problem som behöver lösas, så då är det klart att det är de områdena som ska få mest anslag” och missar därmed hela poängen med hur vetenskap fungerar. Eller som 2013 års Nobelpristagare i fysiologi eller medicin uttryckte det i sitt middagstal:

Many of you can recount similar stories where an investment in basic science has resulted in a direct application to medicine and technology. And yet we find a growing tendency for government to want to manage discovery with expansive so-called strategic science initiatives at the expense of the individual creative exercise we celebrate today.

Om problemen med politisk styrning är forskare generellt ense. Men hur är det med ensamhet i jämförelse med att arbeta på lag?

Grundforskning är förstås alls inte samma sak som att ensamma forskare sitter på sina rum och arbetar i isolering – tvärtom är grundforskning oftast en högst social verksamhet. Tanken på det ensamma geniet har till stor del visat sig vara en myt. Wittgenstein, till exempel, arbetade ingalunda i isolering, utan var en flitig och dominerande deltagare vid Cambridge. Men – han publicerade sig inte. Kvalitetsbedömningen gjordes i princip av Bertrand Russell, som ansåg honom vara ett geni baserat på interna diskussioner och texter.

Idag betalar det sig att publicera många små artiklar snarare än ett enskilt storverk – ett enda perfekt Tractatus. Det har helt enkelt visat sig att det ger bäst utdelning, i alla fall om man ser till antalet artiklar/citeringar. Fast det är förstås ett cirkelresonemang, att hävda att artikel- och citeringsräknandet är det rätta kvalitetsmåttet eftersom det visat sig vara den mest högkvalitativa forskningen – mätt i antalet artiklar/citeringar. Dock har ingen än så länge föreslagit något bättre alternativ. Dagens system är möjligen är det bästa av alla dåliga alternativ (om vi bara slapp politikernas klåfingrighet).

Hur skulle man bedöma en person som Wittgenstein idag? Vem skulle ge anslag till någon som aldrig publicerade sig? Är det verkligen önskvärt att stänga ute de som arbetar på det sättet – långsamt och noggrant, men envetet i ett frenetiskt sökande efter perfektion? Så länge det inte finns några teoretiska garantier eller empiriska resultat som visar att den mest innovativa forskningen helt och hållet ryms inom dagens forskningsfabriker bör vi nog inte utestänga de som hellre vandrar sin egen väg än låter sig inkorporeras.

Därför vill jag sjunga kufarnas lov. De vildhjärnor som vågar tänka utanför alla rimliga ramar och slår omkull allt vi trodde vi visste. De besatta som stänger in sig i åratal för att till slut titta ut med en oväntad lösning – eller finns de mest i fantasin? Med nuvarande forskningsfinansieringssystem ser vi i alla fall till att de inte finns inom akademin. Men om vi inte har rum för kufar, vem har det då?

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter