Scientism?

2014-04-15

När man – som jag – tar steget från att använda naturvetenskapliga metoder på naturen till att använda naturvetenskapliga metoder på mänsklig samhällsutveckling ligger anklagelser om scientism aldrig långt borta. För er som inte stött på begreppet så är scientism enligt Nationalencyklopedin en ”filosofisk uppfattning som tillerkänner den empiriska vetenskapen en grundläggande och avgörande betydelse för all mänsklig kunskap.” Fast mer vanligt är att använda det som ett skällsord: ”Termen används ofta i kritiskt syfte för att ange en överdriven tro på vetenskapen.”

Jag är osäker på om det finns någon enskild person som har åsikten att empiriska vetenskapliga metoder är det enda sättet att nå kunskap, då det bara behövs ytliga kunskaper i filosofi, konst eller musik för att se problemet med en sådan ståndpunkt (matematik, logik och konstnärliga färdigheter är inte empiriska vetenskaper.) Däremot går det att argumentera för att empiriska metoder har en fördel över andra metoder när det kommer till att skaffa sig kunskap om omvärlden – nämligen att empiriska metoder är självrättande i längden.

De som använder begreppet scientism som skällsord gör det i sammanhang då vetenskapen sägs sträcka sig för långt, när den appliceras på områden utanför sin kompetenssfär. Påståendet grundar sig således i någon sorts tänkt gräns varutöver de empiriska vetenskaperna ej må sträcka sig – en tänkt demarkation mellan områden där empiriska metoder får användas och områden där de ej längre är tillåtna. Frågan är bara hur den här tänkta gränsen skulle se ut och hur man kan veta när man nått dit.

En sådan skarp gräns finns mot den platonska idévärlden av matematiska begrepp och logiska samband (vare sig den verkligen har en egen, separat existens eller är uppfunnen). Det går näppeligen att applicera empirisk metodik på en verklighet som bara är tänkt, så det demarkationskriteriet ger sig självt. (Det går förstås att studera förändringen i vår kunskap om idévärlden, det är själva logiken och matematiken i sig själva som är oåtkomliga för empiriska undersökningar.)

Något som dock inte är exempel på scientism är exempel som handlar om dåligt utförd vetenskap och övertolkade resultat. Visst finns det exempel – många exempel! – där vetenskapliga anspråk misstolkats och resultat övertolkats, men det har inget med något scientistiskt demarkationskriterium att göra utan är bara exempel på dåligt utförd vetenskap. Att använda dåligt utförd vetenskap som argument mot vetenskap är som att använda dåligt utförda blindtarmsoperationer som argument mot blindtarmsoperationer – argumentet håller inte på rent logiska grunder.

Det finns dock ett annat område där empiriska metoder inte är så användbara: värdeomdömen. Det finns exempelvis inga empiriska sätt att avgöra om det är rätt eller fel med aborter, dödshjälp och dödsstraff; här är man helt utlämnad till filosofiska konsekvensresonemang, värdeomdömen och empati. Dock – har man väl bestämt sig för en etisk princip kan man använda empiriska metoder för att utröna vilken som är den bästa metoden att uppfylla denna princip. Således går det till exempel att empiriskt undersöka om människors lika rättigheter värnas bäst av sekulära demokratier eller teokratiska diktaturer. Det är alltså inte själva värdeomdömet man kan testa empiriskt, utan metoden att uppnå målet när värdeomdömet redan bestämts på annat sätt.

Förutom idévärlden och värdeomdömen som båda är principiellt oåtkomliga för empiriska undersökningar verkar det vara en sällsynt dålig idé att sätta ut förbudsskyltar för användandet av empiriska metoder. Det är en ideologiskt mycket farlig väg att vandra att förbjuda viss vetenskap. Vem ska vi ge förbudsrätten och på vilka grunder ska förbuden sättas? Dessutom, hur i hela friden ska vi i förväg veta vilka områden som inte lämpar sig för empiriska undersökningar?

Sådana här tankar har fått den kända psykologen och lingvisten Steven Pinker att skriva en lång essä i The New Republic (nu översatt och publicerad på svenska i SANS Magasin) där han väljer att anamma och bejaka scientism som ett positivt begrepp. (Artikeln har förstås redan vantolkats av en filosof som nästan enbart ger exempel som handlar om dåligt utförd vetenskap – känslig fråga det här.)

Scientism, i positiv mening, innebär inte en tro på att de som utövar naturvetenskaplig forskning är ovanligt kloka eller nobla. Tvärtom är naturvetenskapens metoder – exempelvis öppen debatt, peer review och dubbelblinda forskningsstudier – avsiktligt utformade för att eliminera de fel och försyndelser som forskare, liksom andra människor, kan begå. Scientism innebär inte att alla nu existerande naturvetenskapliga hypoteser är sanna; merparten av de nyaste är inte det, eftersom naturvetenskapens livsluft utgörs av ett evigt kretslopp av gissningar och vederlägganden. Scientism handlar inte om en imperialistisk drift att ockupera humaniora; naturvetenskapen har potential att berika och variera humanioras intellektuella redskap, inte att utplåna dem. Och det handlar inte heller om en dogmatisk tro att fysiska föremål är det enda som existerar. Naturvetare lever själva omgivna av det eteriska medium som kallas information, inklusive matematiska sanningar, logiken i deras teorier och de moraliska värderingar som vägleder dem genom forskningsprojekten. Ser man det på det viset går naturvetenskapen hand i hand med filosofin, förnuftet och upplysningens humanism. Den skiljer ut sig genom att uttryckligen bekänna sig till två grundteser – och det är dessa som scientismen försöker applicera på övriga intellektuella områden.

Den första grundtesen är att världen är begriplig. Upplevda fenomen kan förklaras av principer som är mer generella än fenomenen själva. Principerna kan i sin tur förklaras av ännu mer fundamentala principer, och så vidare. När vi ställer frågor om världen ska det finnas mycket få tillfällen då vi tvingas svara att ”så är det bara”, eller ”det är magi” eller ”för att jag sa det”. Grundtesen om begriplighet bygger inte bara på en fast övertygelse, utan den stärks undan för undan när en allt större del av tillvaron blir möjlig att förklara i vetenskapliga termer. Livets processer, exempelvis, brukade förklaras med en mystisk livskraft – nu vet vi att de drivs av kemiska och fysikaliska reaktioner mellan komplexa molekyler.

[…]

Den andra grundtesen är att insamlande av kunskap är svårt. Världen anstränger sig inte precis för att avslöja sina mekanismer för oss, och även om den gjorde det, är vi människor starkt benägna att hemfalla åt illusioner, felslut och vidskeplighet. De flesta traditionella grunderna för våra övertygelser – tro, uppenbarelser, dogmer, auktoriteter, karisma, konventionellt klokskap, den stärkande glöd som följer av subjektiv övertygelse – leder fel och borde förkastas som kunskapskällor. För att förstå världen måste vi hitta sätt att kringgå våra kognitiva begränsningar, exempelvis genom sunt tvivel, öppen debatt, akademisk precision och empiriska studier vilka ofta kräver en enorm uppfinningsrikedom. Den rörelse som kallar sig ”vetenskaplig” men som inte erbjuder några möjligheter till falsifiering av sina egna uppfattningar (i synnerhet när den mördar eller fängslar personer av avvikande mening) är inte en vetenskaplig rörelse.

Som ofullkomlig människa och naturvetenskaplig invandrare till humaniora och samhällsvetenskap är det helt centralt att grundmetoden jag använder är självrättande – inte självrättande för mig personligen, utan för vetenskapen i det långa loppet. Men det borde faktiskt vara självklart inte bara för mig. Jag förvånas storligen över att det finns forskare som tror att de står över Pinkers andra grundtes: vikten av att använda självkorrigerande metoder. Vilken hybris! Ska man döma av vetenskapshistorien är systematiska empiriska undersökningar av falsifierbara teorier helt enkelt överlägsna alternativen – ingen annan metod har avslöjat så mycket om omvärlden som den vetenskapliga metoden.

Men att empiriska självkorrigerande metoder är överlägsna andra metoder är förstås bara sant om man studerar frågan med hjälp av empiriska självkorrigerande metoder. Ett cirkelresonemang, med andra ord. Något måste vi empiriker i slutändan alltid lämna åt filosoferna att reda ut.

________________________________

Med dessa ord tackar jag för min tid som gästbloggare hos Curie. Det har varit ett sant nöje att få skriva för er. Vill ni fortsätta läsa mina blogginlägg så har jag en personlig blogg (Patrik Lindenfors blogg). Jag är också en av flera regelbundna skribenter på Humanistbloggen (som mest handlar om människorätts- och livsåskådningsfrågor) och på Uppsalainitiativet (om klimatdebatten). På den sistnämnda skriver jag själv tyvärr alltför sällan, men på de båda förstnämnda lägger jag ut ett kort inlägg varje dag och längre inlägg några gånger i månaden. Jag hoppas vi ses där.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter