Beror skolans kris på undervisningen i pedagogik?

2014-03-18

Jag läser i tidningen om konkurrerande förslag i skoldebatten. Det verkar onekligen som om någon åtgärd behöver sättas in, som om någon behövde göra något och snart. Men vad? Förslagen från de två blocken är väldigt lika, men det handlar enbart om administrativa åtgärder. Pengar och strukturer, ordning och fler lärare, men aldrig högre löner till lärarna – aldrig det.

Något som också lyser med sin frånvaro är diskussionerna kring själva skolarbetets utformning. Det kanske är lika bra, för politisk styrning av pedagogik låter onekligen som en tanke från 70-talets Östtyskland. De två skolpolitiska talespersonerna har heller inga jättemeriter vad gäller faktiskt, praktiskt arbete med skolor. Så det enda de egentligen kan föreslå är väl att slänga pengar efter problemet – eller omorganisera hela skolorganisationen – igen.

En tanke vore förstås att kontakta expertisen och fråga pedagogerna vad de tycker behöver göras. Vad säger forskningen om hur vi ökar kunskapsinhämtningen i skolan? Något praktisk nytta bör man väl kunna ha även av akademiker och här är ett fält där teoretiska resultat och jämförande utvärderingar direkt borde kunna omsättas i praktiken på ett sätt som gynnar samhället. Men här stöter man på något verkligt underligt – akademiker som menar att forskningsresultat inte ska användas för att förändra skolan.

Via Per Kornhall, som författat boken Barnexperimentet – Svensk skola i fritt fall, hamnar jag hos artikeln Drömmen om lärande på recept i tidningen Pedagogiska magasinet. Ämnet är något som tydligen inom pedagogiken går under benämningen evidensrörelsen. Som om tanken att man ska se på resultaten av sin verksamhet och sedan förändra verksamheten i enlighet med dessa skulle vara en ”rörelse”? Eller vad menas? Så här säger Claes Nilholm, professor i pedagogik vid Högskolan i Jönköping.

Det handlar om makt: vem som ska bestämma i klassrummen. Om evidensbaseringen går så långt att man börjar föreskriva hur lärarna ska jobba, att de inte själva får bestämma hur de ska lägga upp sin undervisning, då har lärarna tappat kontrollen både över målen och över medlen.

I detta kan han ha en poäng, men det borde väl ändå vara fullständigt självklart att lärare ska jobba utifrån metoder de får lära sig som de kan lita på faktiskt fungerar? Jag fortsätter att läsa.

Ett annat generellt problem med evidensrörelsen är fokuseringen på kunskapsresultat, menar han.

Här känner jag att det svindlar. Medan politiker och samhällsmedborgare har i det närmaste panik inför att resultaten störtdyker tycker alltså professor Nilholm att fokuseringen på kunskap är ett problem? En annan pedagogikprofessor, Carl Anders Säfström vid Mälardalens högskola spär på genom att hävda att det inte ens är möjligt att skapa en evidensbaserad skola.

– Evidensbasering bygger på föreställningar att vi ska slippa göra bedömningar som är baserade på erfarenheter och praktisk kunskap. Men det går inte att säga att något visst fungerar, för det bryts alltid ner av mänsklig aktivitet och mänskliga bedömningar.

Nej! – vill jag skrika – det gör det inte alls! Det går visst att jämföra olika åtgärder. Det är till detta man har statistik av olika former, just för att det finns ”mänsklig aktivitet och mänskliga bedömningar” som stökar till det. Det går att använda statistik för att se på förändringar i genomsnitt, på spridning, på utanförskap, på värderingar, på… ja vad man vill. Vad man kan undersöka handlar om val av metoder, inte brist på metoder. Alternativet till systematiskt kunskapsinhämtande är inte ”erfarenheter och praktisk kunskap” (som om detta inte skulle gå att utvärdera?) utan löst tyckande.

Och det är klart att det hade varit bekvämt för oss som forskare att bara kunna påstå saker utan att undersöka dem systematiskt, genom att bara hänvisa till ”erfarenheter och praktisk kunskap”. Fast så får det inte går till – det har visat sig vara en enormt dålig metod att försöka nå kunskap på, där undersökarens förutfattade meningar och fördomar får chansen att slå igenom fullständigt.

Regeringen har i alla fall försökt göra något åt problemen på pedagogikinstitutionerna.

När regeringen la fram sin proposition om en ny lärarutbildning för några år sedan drogs också riktlinjerna för den utbildningsvetenskapliga forskningen upp. Där står att ”huvudmålsättningen med den forskning som finansieras är att den bidrar till en mer evidensbaserad skola och förskola”.

Det var en formulering som fick Carl Anders Säfström, professor i pedagogik vid Mälardalens högskola, att haja till.

– Det går emot idén om fri forskning. Här talar staten om vilken typ av problem vi forskare ska forska om, vilken typ av metod vi ska använda och vilken teori vi ska tillämpa för att förklara resultaten. Det är en politisk styrning av aldrig tidigare skådat slag!

Jag, som är principiellt emot politisk styrning av forskning, undrar nu om det inte i alla fall borde finnas minimikrav för de som får anslag att hålla sig till i alla fall någon sorts användbar vetenskaplig metod? Ja, vi vill att pedagoger ska forska om vilken pedagogik som fungerar bäst, och ja, vi vill att pedagoger gör systematiska utvärderingar för att svara på frågan vilken sorts pedagogik som fungerar bäst.

Är det hos de pedagogiska institutionerna skolans verkliga problem står att finna? Söker man efter vidare information hos de pedagogiska institutionerna är det lätt att få det intrycket – många slår evidensbasering ifrån sig. Något sådant hade inte varit möjligt inom andra ämnen – hade man exempelvis forskat på mediciners verkningar utan att göra faktiska, systematiska utvärderingar hade man hamnat inför domstol för kvacksalveri om det visade sig att dyr medicinen inte fungerade. Borde inte pedagoger ha ett liknande ansvar för pedagogikens verkningar?

Jag är inte ensam om att ha reagerat över det här. Förutom den ovan nämnde Per Kornhall skrev till exempel barnläkaren Mats Reimer i december ett blogginlägg på temat. Han länkar där till en undersökning av Knut Sundell hos Socialstyrelsen om systematiska utvärderingar av pedagogiska program inom vård och socialtjänst, så det finns uppenbarligen ljuspunkter. Reimer skriver också om läkaren Ben Goldacre som hjälpt den brittiska administrationen att författa en text om värdet av systematiska utvärderingar av policybeslut.

Att basera förslag, reformer och åtgärder på systematiskt utvärderad kunskap är inte någon ”evidensrörelse”, det är istället den metod som visat sig fungera bäst historiskt, inom alla fält. Hur vi vet det? Hela vår vetenskapliga världsbild växte fram på det sättet. Det vore nog bra att låta skolan få njuta frukterna av den förståelsen. Annars spelar det ingen roll vilka skolreformer som sjösätts, reformer utan evidensbasering är bara att kasta pengarna i sjön.

________________________

Nu önskar jag inget annat än att pedagoger kommenterar den här artikeln och berättar hur fel jag har – att evidensbasering är en självklarhet inom pedagogiken.

Jag har själv tre barn i skolåldern som går på två olika kommunala skolor i Nacka. Dessa skolor fungerar väldigt bra, tack vare engagerade lärare och bra skolledning (ja, det finns utvärderingsresultat för att backa upp kvalitetspåståendet). Alla barn borde ha möjlighet i att gå i skolor av den kvaliteten.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter