Akademiskt ledarskap – inget för konflikträdda

2014-02-18

Kännetecknande för akademiker borde vara att förankra sina föreställningar, sina rekommendationer och sitt arbete på vetenskaplig grund, dvs. på rationella överväganden och empiriska undersökningar. Det är oftast fallet när det kommer till själva yrkesutövningen – själva forskningen. Men av någon anledning fallerar det när det kommer till det akademiska ledarskapet. Där stormar det ordentligt, och inte sällan av skäl som är allt annat än produkten av rationella överväganden och empiriska undersökningar.

Senast gäller det nu rektorn på Uppsala universitet, Eva Åkesson, som fått ett misstroendevotum riktat mot sig av sina vicerektorer, på icke-specificerad grund. En vice-rektor, Ulf Danielsson, har i en intervju menat att man inte specificerat kritiken publikt av hänsyn till rektorn, vilket leder till en sorts moment 22 för oss åskådare, som helt saknar möjlighet att värdera de argument som förhoppningsvis existerar. Den här historien är långt från över.

En annan märklig historia gäller Linnéuniversitetets rektor Stephen Hwang, Linnéuniversitetet är ett av fem lärosäten i Sverige som inte klarar Unesco:s krav på kollegialt beslutsfattande. På denna fundamentala kritik svarar Hwang i en nylig artikel att akademiker ”önskar att universiteten är som de var för 100 år sedan, utan regler och fritt att komma och gå som man ville och ha hand om en handfull studenter – jätteskönt.” Detta är inget annat än en ren förolämpning mot hans anställda. Att resonemanget inte har sin grund i rationella överväganden visar sig när Hwang i ena ögonblicket menar att kollegialt styre inte är förenligt med att ha 35 000 studenter för att i nästa ögonblick mena att stora universitet som Lund, Uppsala och Stockholm är tvingade att hålla fast vid kollegialt styre på ett annat sätt än Linnéuniversitetet – just på grund av sin storlek. (Unesco säger å sin sida att kollegialt styre är rekommendabelt som en garant för kvalitet och oberoende.)

Vid Stockholms universitet har andra konstigheter utspelat sig. Den förre rektorn avsatte prefekten vid Företagsekonomiska institutionen på grund av en finansiell kris vid institutionen. Omorganisationen innebar att det kollegiala beslutssystemet ersattes med prefektstyre, vilket i förlängningen ledde till att institutionen förlorade sin EQUIS-ackreditering, en sorts kvalitetsmärkning av företagsekonomiska institut och institutioner. En student skrev en mycket kritisk magisteruppsats om konflikten, en uppsats som belönades med ett VG vid institutionen – av en av parterna i målet. Men Stockholms universitet fördröjde registreringen av betyget – studenten fick inte sitt betyg förrän hen överklagat till kammarrätten. Uppsatsen offentliggjordes inte förrän den 24:e januari, en helt oacceptabel avsiktlig försening.

Vid tillsättningen av Lunds universitets rektor för några år gick debattens vågor höga om det lämpliga att tillsätta en rektor med så pass extrem religiös bakgrund som Per Eriksson. Alla sju lärare från naturvetenskapliga fakulteten som satt med i hörandeförsamlingen skrev enigt under ett brev till universitetets styrelse i undran över varför de blev överkörda. Andra ställde sig frågande till kontrasten mellan Erikssons kyrkas värdegrund (de rekommenderar homosexuella att leva i celibat) och Lunds universitets policy för likabehandling. Lunds universitets ledning gjorde senare ett försök att lägga munkavle på en alltför frispråkig ekologiprofessor (i ett anat ärende), något de dock backade klädsamt bort ifrån då det inte är förenligt med yttrandefriheten att tysta anställda.

Det stormar uppenbarligen ofta kring universitetsledningar, det verkar nästan ligga i positionens natur. Ibland är orsaken okänd (som i Uppsala), ibland personlig (som i Lund), ibland ligger det en djupare konflikt i botten (som i Stockholm), men ibland förstår de styrande helt enkelt inte vad det är för sorts institution de fått förmånen att förvalta (som för Linnéuniversitetet). Det sistnämnda kommer förmodligen bli vanligare i framtiden då den helt missriktade autonomireformen nu stärker universitetens ledningar på undervisarnas och forskarnas bekostnad, och på så sätt undergräver den akademiska friheten.

Feltänket i autonomireformen har dock avhandlats på annan plats mycket bättre än vad jag kan åstadkomma i en bloggpost. Läs därför gärna den här debattartikeln från DN i onsdags och ta ställning du också! Rädda universiteten från klåfingriga och konfliktglada administratörer, för forskningens skull.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter