Statsvetenskapens stora akilleshäl

2012-10-09

Ibland är det lite tråkigt att verka inom en disciplin (statsvetenskap) vars mest spännande debatt ägde rum i USA för över femtio år sedan. Jag tänker på den stora debatten mellan elitister, som menade att till namnet demokratiska stater styrs av en liten maktelit, och pluralister, som menade att resurser förvisso är ojämnt fördelade, men att demokratins spelregler ändå skapar möjligheter för mångfald.

På DN debatt den 2 oktober (http://www.dn.se/debatt/politikens-dubbelagenter-hot-mot-demokratins-karna) och radions studio ett samma dag (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5292543) väcktes behagligt liv i denna debatt. Jag väljer att tolka Daniel Suhonens och Felix Antman Debels artikel välvilligt, dvs inte som enskilda anklagelser om huruvida Widar Andersson är ”köpt” av näringslivet eller som en näringslivsfientlig konspirationsteori (en tämligen uttjatad beskyllning), utan som en principiellt intressant diskussion om vad som händer med politiken när ett intresse (näringslivets intresse av nya marknader) blir dominerande.

Jag menar att debattörerna har stora poänger: facket har fallit ihop, partiernas medlemsbas likaså, samtidigt som näringslivets tyngd när det gäller resurser att bedriva opinion är större än någonsin. Så ser det ut i Sverige och så ser det ut i västvärlden som helhet. ”Staten för kapitalet” vore en mer moderiktig titel på Blå tågets gamla dänga.

Tyvärr är detta svensk statsvetenskaps stora akilleshäl – det förekommer ingen (eller ytterst begränsad) forskning på ämnet makt och eliter i Sverige idag. Vi hade en statlig maktutredning för tjugo år sedan, så då klarade vi av det. Men mycket har hänt sedan dess. Och den samhällsvetare (vänster eller höger) som inte ser den ständigt närvarande konflikten mellan demokrati och kapital som en av politikens största utmaningar, som absolut måste beforskas, har tappat sin analytiska blick.

Men ytterst faller ansvaret för denna nonchalans på de stora bidragsgivarna, som inte tycker att vi ska få forska om det vi vill. Dessa bidragsgivare styrs förstås av eliten, och därför är man inte särskilt intresserad av forskning om denna elit och dess uppbyggnad. Exempelvis har vi starkt begränsade kunskaper om hur lobbyingen i Sverige fungerar idag. Det är enklare att ge ännu mer forskningspengar till integrationsproblemen i Malmö i stället.

Både Robert Dahl och Charles Lindblom – enligt min mening de främsta pluralisterna – kom efterhand att modifiera sin kritik mot elitismen. Dahl kom att anse att polyarki, snarare än demokrati, var en rättvisande benämning på de västerländska systemen. Demokrati är mer av en kraft och en process än ett tillstånd. Sedan flera år förefaller denna kraft att vara i avtagande.