Samiska som kunskapens språk

2016-10-04

I sommar har jag återigen vistats vid Julevädno, Lule älv. Det gör jag flera gånger om året, jag ser älvens och landskapets skiftningar med årstiderna. Som många exilnorrbottningar längtar jag alltid hem.  När jag färdas mellan Stockholm/Stuehkie och Luleå/Luleju, mellan Mälaren och Julevädno, väcks alltid många funderingar om vetenskaplig kunskapsproduktion.

Jag har nog, när jag tänker efter, på olika sätt tillbringat hela mitt liv med att reflektera kring detta med (vetenskaplig) kunskap.  Hur den produceras, etableras, förmedlas och inte minst får status, och därmed erkänns som vetenskap och forskning. Med detta följer sedan finansiering, ett arbete, tryggat uppehälle, ja helt enkelt ett gott liv för dess utövare, samt att specifika sätt att förmedla kunskap blir normen. Svenska är normen i Sverige, med undantag av lite engelska då som många forskare förväntas skriva artiklar på.

Det finns mängder med forskning om forskningen, hur den ser ut. Om hur vetenskapliga paradigm – sanningar – uppstår och utmanas skrev Thomas Kuhn på 60-talet. Har du tänkt på varför skolorna idag lär ut att jorden är rund, att månen inte är en ost? Eller varför dagens elever undervisas om utvecklingsläran, klimathoten, ja allt det som vi kallar för ”modern vetenskap”, som de flesta av oss tar för given, för sanning.

Samtidigt så kan faktiskt den absoluta majoriteten av oss inte själva kontrollera sanningshalten. Vi kan inte åka till månen och se jorden utifrån. Vi kan acceptera eller inte acceptera. Detta i sin tur hänger ihop med hur kunskapen återges i samhället runtomkring oss, till exempel i tv, radio, läroböcker och av lärare.

Att jojk också är en specifik form av kunskapsproduktion och förmedling är det idag få som känner till, åtminstone utanför det samiska samhället.  Men jojk är ett raffinerat sätt att minnas och att förmedla kunskap om människor, platser, geografi, faror, betes- och fångstmöjligheter.  Jojk är dessutom också ett sätt att hantera smärtsamma trauman, sorg, och att förstärka glada känslor och att skapa relationer mellan människor sinsemellan och inte minst mellan människor och djur.

I min familj försvann jojken som kunskapsproduktion någon generation före min födelse, tillsammans med det samiska språket.  Även tornedalsfinskan – meänkieli – som mormor talade dog ut med henne genom en medveten språk- och kunskapsproduktionspolitik från svenska staten och svenska kyrkan.  Samiska och meänkieli ersattes med kunskapsförmedling på svenska. Till största delen kunskap om väldigt specifika skeenden i svensk och internationell historia. Kunskapen om min egen bakgrund, min egen historia, Lule älvdal, Tornedalen, ersattes med kunskap om Stockholm och Uppsala, främst om svenska kungar (och någon drottning).

Nu är det ju omöjligt att veta hur det skulle sett ut om inte denna faktiskt väldigt enfaldiga kunskapspolitik aldrig ägt rum, om jojken och samiskan inte tystats så effektivt genom skambeläggande. Men jag funderar ofta på det. Hur skulle det sett ut om samiskan blomstrat, och jojken förblivit ett självklart sätt att förmedla kunskaper, minnen, traditioner? Om kunskap fortsatt förmedlades via samiska språket och jojken hade blivit normen?

Det svindlar faktiskt när jag tänker på det och jag blir lite pirrigt glad. Jag inbillar mig att vi nog inte skulle ha så många miljöproblem eller ens så många stressade och utbrända människor, utan ganska många fler glada och nöjda människor. Relationen till och respekten för (det rena) vattnet skulle vara en del av normen.

Kanske är det en illusion, kanske hade det sett likadant ut, bara att jag hade skrivit detta första blogginlägg på samiska om hur det hade varit om svenskan hade fortsatt blomstra och svensk stockholmsledd protestantisk världssyn hade fått blomstra?  Vad tror du?

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter