Tjejgänget som försvann

2020-02-25

Stormen har bedarrat. Gotlandsfärjorna ligger återigen tryggt förankrade i Visby hamn, noterar jag  när jag blickar ut genom kontorsfönstret. Det viner lite utanför fönsterglaset.

Jag läser ett studentpapper, en kvinnlig student har lämnat in något riktigt modigt, begåvat och briljant. Jag försöker att enbart glädjas och mota undan vemodet. Men det kryper sig gärna på, just precis då. Det där vemodet. För de är ju så många, de smarta tjejerna – i studentgrupperna. Men inte på professorsstolarna, inte högre upp i hierarkin, inte på listorna över dem som leder stora projekt, som får de stora pengarna – där är de få, kvinnorna.

Alltför många av mina begåvade kvinnliga kolleger, finns inte längre kvar i akademin. Det talas om glastak, men jag vet inte om de slog i något tak. Däremot öppnade de dörren och gick helt självmant ut, för de ville inte vara kvar. Ett kompetenstapp utan dess like.

 

Vi var liksom ett helt gäng tjejer
som doktorerade ungefär samtidigt
som lärde känna varandra

Alla hade vi fått frågan:
Skulle inte du som är så duktig vilja doktorera?
Uppmuntrade sökte vi och blev antagna
Så spännande!

Vi
Åkte på konferenser
Jobbade i projekt
Tillsammans
Ibland nära ibland långtifrån
Några delade kontor
Några delade lägenhet
Några började rida ihop

Åt middagar
Fikade
Tog ett glas öl

Pratade i timtal
Om våra handledare
Om seminarier
Om våra avhandlingar
Om kärlek

Ett gäng tjejer i akademin
Som skrev och skrev och skrev
1000 ord per dag
Det var vårt motto
Var duktiga flickor
Grymt duktiga flickor faktiskt
Några jobbade nästan jämt
Andra väldigt mycket
Ingen var lat eller ovillig eller obegåvad
Tvärtom faktiskt
Vi tog det hela på stort allvar
Hade höga ambitioner
Vi skrev klart våra avhandlingar
De blev bra

Några blev klara i rekordfart
för att komma ifrån
för att lämna det akademiska
så fort det bara gick
Andra hade det inte lika dåligt
tog lite längre tid på sig
att skriva klart

Fick stipendium, tjänst,
Jobbade dagar, kvällar, helger
Ingick i olika sammanhang
För det var ju så roligt
Också

Några av dem som lämnade
kom sen tillbaka
Deras ansökningar beviljades medel
en fot i akademin en utanför

Frågan som alltid återkom:
Hos oss alla
Är det värt det
att vara kvar?

Frågan som aldrig ställdes
Till någon
Vad kan vi göra
för att Du
ska vilja vara kvar?

Nu är det snart ingen
i gänget kvar

För nästan alla
i mitt gamla tjejgäng
har nu lämnat
Akademin

Trots att de från början ville
Trots att de gillade och var bra på
Att forska, skriva, undervisa, få pengar
Allt det där man ska vara bra på
Så var det inte värt det
Att vara kvar

Jag saknar Er

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Anna Swift-Johannison

    Tack!
    Jättebra!
    Lämnade universitetet efter sex år, utan att ha blivit klar med avhandlingen. All tid gick till att undervisa, handleda, möten och byråkrati. Hade ju kvar min tjänst på landstinget. Nu har jag ett roligt, stimulerande jobb där jag gör skillnad. Lönen höjdes med 5000 på ett bräde när jag gick från adjunkt till utredare.
    Men ibland kan det svida till. Jag hade ju velat forska. Också!

    2020.02.27

  • Raffaella

    This really touched me, thank you for writing it.

    2020.02.27