De som alltid vet lite bättre än alla andra

Och inte vid vilket tillfälle som helst, utan alltid. Vid alla tillfällen! Låt oss kalla dem seminariehanar – de som alltid har svaren och sakligt förklarar för andra hur allt ligger till. Rent statistiskt är denna persona överrepresenterad bland män över 50 år, men de kan vara av annat kön eller ålder också.

De talar ofta lugnt, trevligt, förklarande, länge. Jättelänge. Man kan förledas att tro att de inte andas för det är liksom nästintill omöjligt att bryta in. De uttrycker aldrig tvivel eller förundran eller undran. Ibland blir jag avundsjuk. Det måste ju vara ganska skönt att själv vara övertygad om att man har rätt medan alla andra har fel. Vilsamt för hjärnan på något sätt?

Men mest blir jag oerhört trött, provocerad och numera kan jag få nästintill allergiska reaktioner vid seminariehaneprat. Det börjar liksom klia på kroppen av ljudvågorna. Kanske har jag vistats för länge i rum där en seminariehane talat sin sanning och jag själv varit tvungen att lyssna och förhålla mig till den som om den vore den enda. Lyssnat och lyssnat och inte blivit lyssnad på själv. Inte fått ordet. Tappat talförmågan, tankeförmågan, av att aldrig få en fråga, inte bli lyssnad på. Nu har jag fått nog. Och tagit mig ordet.

Av ren frustration författade jag en vacker dag poemet Seminariehanen (se nedan) under ett seminarium, ett slags realtidsbeskrivning och egenterapi för att få tiden att gå under det långa pratet. Seminariehanar finns inte bara på seminarier, de finns överallt. De kan berätta sina sanningar i allehanda sammanhang. Det kan till exempel handla om det enda rätta sättet att fylla en diskmaskin – alla andra sätt är per definition fel kan seminariehanen förklara länge och väl. Men just akademiska seminarier med en artig publik kan vara arenor där seminariehanar frodas lite extra enligt mina egna observationer i akademin under decennier.

Poemet kom att cirkulera i den närmaste kretsen och fick fin respons, varefter jag satte upp den på väggen i mitt arbetsrum. En dag satt hjälpsamma effektiva Björn från it-supporten vid min dator och väntade på ominstallationen av något program. Plötsligt brister han ut i skratt och utropar, ”ja men det där känner man ju igen!”. Han pekar på texten Seminariehanen. ”Va? Har ni det så på it-avdelningen med?”, undrar jag lite förvånat. ”Nej verkligen inte, tack och lov, men jag minns känslan från när jag pluggade på universitetet!”

Jag har funderat en del kring vad Zoom gör med seminariehanar och inte kommit fram till något definitivt än. Men ett är säkert, för åhörare som får klåda och behöver tänka på något annat tills seminariehanen talat klart, kan digitala möten på ett sätt innebära en befrielse. Ingen märker när man zoomar ut.

En som vet tar till orda
Så skönt
vi kan slappna av
Detta är ju inte så komplicerat
vi lutar oss tillbaka
Han har de definitiva svaren
även på detta problem
Han har svaren
på vilket problem som helst
när som helst
Så skönt
inget finns att tillägga
då han lägger allt tillrätta
då han talar
med mörk väldigt trevlig röst
finns det inget slut

Han brer ut texten
I have three main points
Orden flödar
i en strid ström
rinner de ledigt på
långa fina ord och meningar
lugnt, säkert, vänligt
han kommer att tänka på ytterligare en sak
han har inte bråttom

snart finns ingen luft kvar i rummet
Snälla
Snälla
Snälla
Sluta
Någon gång
Låt någon annan
göra sin röst hörd
ställa en fråga?

han hjälper till genom att täppa igen
presenterar det som
sina ”reflektioner”

Hon
som öppnade upp
för frågor säger:
I agree
Thank you
Yes
Yes

Äntligen
tystnar han,
Seminariehanen
Och rummet drar en lättnadens suck