En vår vi aldrig ska glömma

2020-03-23

Det här året inledde jag med ett löfte om att lämna plats för det okända, det oplanerade, det ännu icke tänkta. Föga anade jag då, hur oplanerbart, okänt och otänkbart allt plötsligt skulle bli, för oss alla.

Fyra unga kvinnor från olika länder blickar ut över horisonten och solnedgången i Visby hamn en vacker vårkväll i mars. Kvinnorna har känt varandra sedan i höstas när de påbörjade sitt ettåriga mastersprogram om hållbarhet. De står inför svåra beslut, i ett slag förändrades deras, som så många andras, verklighet totalt. Kvällen vid havet har föregåtts av dagar av djup oro och stress. Några av deras familjer och närstående i Tyskland, Holland, Frankrike vill att de kommer hem, nu! Innan det är försent. Innan fler gränser har stängt, medan möjlighet ännu finns. Kom hem! Ska de åka? Kan de då komma tillbaka hit? Om de inte åker nu, när kommer de då att kunna åka hem? Ingen vet.

Jag känner hur tårarna bränner till när jag lyssnar till en av studenterna under ett handledningssamtal. Hon berättar att de fyra vännerna från olika länder tillsammans tittat ut över havet, och sedan sett på varandra och frågat sig, om vi nu ska vara fast någonstans med någon under en längre tid nu, var vill vi då vara? Och sedan bestämt, tillsammans, att bli kvar, tillsvidare. ”Because if we are to be stuck, we decided we would rather be stuck here, close to this beautiful nature, together”.

Den kurs jag lett har nu avslutats med skriftliga inlämningar, istället för muntliga redovisningar som det var tänkt. På kursen var en av uppgifterna att göra en kort film på temat hållbarhet och post-humanism, det vill säga att inte centrera kring människor. En av studenternas filmer hade titeln ”Nature strikes back”. Då, för ett par veckor sen, var den ytterst relevant. Nu, nästintill profetisk i en tid av krigsmetaforer. Idag ”krigar” våra moderna samhällen, vi människor, mot ett pandemiskt virus. Platser där människor brukar träffas töms för att minska hastigheten på smittspridningen.

Ur ett universitetslärarperspektiv handlar det just nu i Sverige om hur vi, från en dag till en annan, ska ställa om från salsundervisning till digital dito. Den senaste tiden har mejlboxen fyllts med långa instruktioner, god råd och uppmaningar om att hålla sig informerad om vad som gäller. Förbered för att ställa om. Ställ om. Hur ska du nu agera för att inte överlasta de digitala systemen när du ställt om? När oro och rädsla härjar, vill vi skapa lugn. Fokusera på något som går att kontrollera, åtminstone lite grann, i vår närhet. Informera, instruera, organisera, digitalisera, planera, skapa en känsla av normalitet i det fullständigt onormala.

En annan av studenternas filmer fokuserade på en liten vårblomma i Almedalen som stressade människor bara sprang förbi, och nästan trampade på. Jag kom att tänka på den nu med, studenternas film om den lilla lilla vårblomman…

Vårblomman står där
I sin skörhet i sin skönhet
Utanför universitet
Den byggnad som ska var fylld av
Klokskap tankar och samtal
Är nu nästan tom
För hur länge?
Ingen vet
Vinden viner, havet piskar
Ekonomin står still
Samhället prövas
Krisar – krigar – mobiliserar
Vårt ohållbara orättvisa ojämna pengastyrda sköra globala system
Blir ack så tydligt
Vi kommer lära oss
Skapa en ny klokare rättvisare värld
Eller?
Jo så måste det bli!
Hjälpande händer sträcks ut
Rädslan inför ensamheten skaver
Vad är vi utan gemenskap?
Människorna håller andan
Slutar andas
Och blomman
Hon står kvar

10