Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Plikten framför allt?

”Jasså, är ni på väg hem? När jag var i er ålder gick jag aldrig hem före klockan åtta!” Klockan var bara fem när den vithårige professorn förmanade oss i hissen på väg ned till bottenplanet i biologihuset vid University of Washington där jag gjorde min postdok, skriver Martin Rosvall.

På olika universitet har sedan dess oräkneliga av mina öppnande ”Hur är läget?” besvarats med smittsamma ”Det är så mycket nu” och fortsatt med samma jargong att långa stressiga arbetsdagar är enda vägen.

Är det priset för friheten att kunna styra arbetet själv? Är det ens bra för forskningen?

Visst går det att utföra stordåd under långa stressiga arbetsdagar, men många gånger handlar ”Det är så mycket nu” nog mer om självbedrägeri i frånvaron av stordåd. En gång var långa dagar vägen till målet om stordåd, men plötsligt blev långa dagar och stress mål i sig. Det är ju så mycket lättare att lyckas. Alla kan nå hjältestatus genom att klafsa runt i stressträsket.

I elitidrott heter det överträning och ger ingen status, för alla vet att överträning omöjliggör prestation. Med mätbara mål blir det uppenbart. Den träningskultur som bara räknar timmar fostrar inga stjärnor. Och lika lite som fler mil frälser milslukaren leder sena kvällar efter redan långa dagar per automatik till fler forskningsgenombrott. Tryggheten i att göra mer av samma sak är ett villospår.

Lösningen är naturligtvis klyschiga ”balans” och ”variation”. Rationellt vet vi att träning bryter ned och vila bygger upp, att långa pass ska följas av korta pass, hårda av lätta och att vilodagar är superkompensationsdagar. Men när plikten mot sig själv, kolleger och anslagsgivare kallar känns det bäst att köra ett par timmar till även om tanken är grumlig. ”Alla andra gör det ju.” Med plikten framför allt fortsätter den kollektiva marschen med tunga steg – i värsta fall i cirklar.

Den verkliga utmaningen är att våga bryta mönster och att inspirera till förändring. Det svåra kommer först – att förändra sig själv. Det går knappast utan konkreta mål som leder till handling mot svaren på vad vi egentligen vill uppnå. Sedan gäller det att aldrig sänka blicken från målet och att inspirera andra till arbetsglädje mot nya höjder. Det finns många tekniker för att nå fram. Själv försöker jag att springa med avslappnade steg och blicken framåt för att undvika kramp och behålla fokus. Vidare finns inget som slår powernapar för att hålla stressen borta och tanken klar. Och frågar du hur läget är så hoppas jag att jag sätter Fredrik Almqvists replik: ”Det är skitbra!” Den smittar också.

Mer om skribenten

  • Porträttbild Martin Rosvall.

    Docent i fysik och föreståndare för Icelab

    Martin Rosvall skriver om att forska tvärvetenskapligt och vikten av att ständigt vara i rörelse. På sin lediga tid ägnar han sig gärna åt längdåkning.

Du kanske också vill läsa

Nyhet 11 mars 2024

Natalie von der Lehr

Hur handleder man doktorander och hur påverkar deras studieplan det fria kunskapssökandet? Curie har pratat med några forskare som fördjupat sig i handledarrollen och de utmaningar...

Debatt 26 februari 2024

Johan Elf, Uppsala universitet

När det administrativa stödet centraliseras får forskare och universitetslärare mindre tid till forskning och utbildning. Universitetsverksamhet som inte utgår från kärnverksamhete...

Krönika 6 december 2023

Tänk om forskning kunde vara mer som ett maratonlopp. Det borde gå att bryta och komma igen, och även misslyckanden borde kunna få ett erkännande, skriver Natalie von der Lehr.