Publiceringstrender bland doktorander i statsvetenskap

2014-11-25

I ett tidigare inlägg (4/11) diskuterade jag Leonardo Cassutos förslag att införa ett embargo mot att doktorander (inom humaniora och samhällsvetenskap) publicerar vetenskapliga artiklar innan de fullgjort sin forskarutbildning. I detta inlägg vill jag fördjupa diskussionen genom att titta närmare på hur utvecklingen kring doktoranders publicering tett sig inom mitt eget ämne statsvetenskap. Trots att det står bortom allt tvivel att doktorander idag publicerar sig i större utsträckning och genom mer meritvärdiga kanaler än tidigare, kan en översyn av utvecklingen under det senaste decenniet vara nyttigt som underlag för en nyanserad diskussion.

Genom en enklare bibliometrisk analys har jag jämfört publicering under forskarutbildningen hos tre kullar av doktorander som disputerade 2003, 2008 respektive 2013. Föga förvånande visar resultaten en succesivt ökande publiceringsgrad bland statsvetardoktorander under det senaste decenniet. Bland de disputerade 2003 hade en minoritet (38 procent) en eller flera övriga publikationer vid sidan av avhandlingen. Fem år senare hade den andelen ökat till knappt två tredjedelar (63 procent). I förra årets kull hade samtliga doktorander ytterligare publikationer vid sidan av avhandlingen. Utvecklingen är således tydlig. Att publicera sig under forskarutbildningen har under ett decennium gått från att vara undantaget till att bli en till synes universell praxis.

Det är dock viktigt att understryka att det bakom detta tydliga mönster döljer sig stora variationer mellan doktoranderna. I gruppen som disputerade 2013 står tre individer för drygt hälften av alla publikationer (51 procent) och fem personer för nära sjuttio procent av publikationerna. Trots att det idag blivit praxis att publicera sig under doktorandtiden antyder alltså analyserna att det fortfarande är ett fåtal doktorander som publicerar sig extensivt under forskarutbildningen.

Hur har då utvecklingen sett ut när det gäller vilka kanaler doktorander väljer att publicera sig i? I tabellen nedan har jag samlat analyser av det genomsnittliga antalet publikationer i varje doktorandkull per publikationskanal.

2003

2008

2013

Vetenskapliga artiklar

0,5

1,2(+0,7)

2,8(+1,6)

Bokkapitel

0,5

1,1(+0,6)

1,2(+0,1)

Böcker

0,1

0,2(+/-0)

0,1(-0,1)

Rapporter

0,4

0,4(+/-0)

0,6(+0,2)

Recensioner

0,0

0,4(+0,4)

0,7(+0,2)

Samtliga

1,5

3,3(+1,8)

5,4(+2,1)

N

24

36

13

 

Analyserna visar på en utveckling i två steg. Mellan 2003 och 2008 ser vi en ökning i det genomsnittliga antalet vetenskapliga artiklar (+0,7) och bokkapitel (+0,6). Mellan 2008 och 2013 ökar publiceringen av vetenskapliga artiklar markant bland doktoranderna (+1,6). Bland de disputerade 2013 är genomsnittet nästan tre artiklar (2,8), mer än dubbelt så många som kullen före (2008) och nästan sex gånger så många som de disputerade 2003.

Det är dock viktigt att notera att tidskriftsartiklar är den enda publikationsform som tydligt ökar mellan de två senare kullarna (2008 och 2013). För samtliga övriga publikationsformer har utvecklingen mer eller mindre stått still. Den senaste kullen statsvetardoktorander har således inte bara ökat sin publikationsvolym i jämförelse med tidigare kullar utan tydligt tagit ett steg i riktningen mot den mer meritvärdiga publikationskanalen vetenskapliga tidskrifter.

Hur ska vi då förstå denna utveckling?  Det är såklart inte endast doktoranderna som förändrats. Akademin i övrigt har tydligt rört sig i en riktning mot mer internationell publicering. Publiceringar i termer av mängd och genomslag har jämte kvalitativa bedömningar blivit allt viktigare som måttstock på forskare och forskningens kvalitet. Således anpassar sig senare doktorandkullar till ett förändrat akademiskt landskaps nya villkor.

Viktigt är också att understryka att villkoren för doktorander även har förbättrats. Inte minst har doktorandanställning snarare än utbildningsbidrag blivit normen och förekomsten av skuggdoktorander kraftigt minskat. Vidare har sammanläggningsavhandlingar blivit allt vanligare inom såväl statsvetenskap som inom andra samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen, vilket i sin tur gjort artikelskrivande till en integrerad del av forskarutbildningen.

Vad är då konsekvenserna av denna utveckling? I motsatts till Cassutos farhåga att publiceringshets bland doktorander leder till att allt färre hinner färdigställa sina avhandlingar i tid, visar Universitetskanslerämbetets granskning att genomströmningen (andel disputerade fem år efter antagning) bland doktorander i allmänhet ökat under denna period (2003-2012). Med tanke på att detta i stor utsträckning kan förklaras av att doktorandvillkoren förbättrats framstår Cassutos ängslan som kraftigt överdriven.

Trots att den ökade publiceringstakten bland doktorander inte verkar ha påverkat genomströmningen negativt finns det andra potentiella konsekvenser att beakta. En viktig sådan är hur forskarutbildningens innehåll och pedagogik förändrats. Från att ha varit en teoretisk utbildning med huvudfokus på forskarutbildningskurser och skolning genom inläsning, till att bli en mer praktisk utbildning där doktoranderna förväntas skolas till forskare genom att göra snarare än att läsa.

Självklart finns det både positiva och negativa sidor av en sådan utveckling. Dagens forskarutbildning genererar troligtvis forskare som är bättre förberedda för den konkurrens som idag präglar den akademiska världen, där förmågan att publicera forskningsresultat i internationella tidskrifter är oöverskattlig. Samtidigt innebär denna inriktning också en tidig specialisering och således också en förlust av den generalistkompetens som forskarutbildningen tidigare alstrade.

Såhär har jag gått tillväga:

Författare till avhandlingar som publicerats 2003, 2008 samt 2013 och som i databasen Libris kategoriserats under ämneskategorin Statskunskap och politik (OC) har inkluderats i analysen. Övriga publikationer från dessa avhandlingsförfattare fram till och med disputationsåret som registrerats i databasen Swepub har sedan kodats efter publikationstyp. Populärvetenskapliga publikationer och konferensbidrag har undantagits från analyserna. Några metodproblem bör kommenteras. För det första är det inte säkert att alla disputerade statsvetare från dessa tre år kommer med i analysen, det är möjligt att vissa avhandlingar inte klassificerats under ämneskategorin Statskunskap och politik. Likväl är det möjligt att doktorander från andra ämnen kommit med i analysen då de skrivit avhandlingar som publicerats under denna kategori. Vidare finns det troligen publikationer som inte registrerats i Swepub vilka hade kunnat förändra resultaten om de tagits med i analysen.

 

 

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter