Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att bli kysst

2013-04-15

”Mitt namn är Lena och jag tänker inte va” tyst. Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att bli kysst”. Så inleds refrängen i Lena Philipssons ”Lena Anthem” som skvalade ur högtalarna för snart tio år sedan och dessa textrader har mycket att lära forskarvärlden om synlighet, attityd och öppenhet.

För en tid sedan samtalade jag med en humanistisk forskare om möjligheten att forska i samarbete med näringslivets aktörer. Efter att ha fått en lång och tydlig förklaring om de våndor som blotta tanken på ett sådant samarbete kan ge en humanist kunde hen konstatera att samarbeten av sådant slag är en omöjlighet. ”Jag kan helt enkelt inte föreställa mig vad vi skulle kunna ge varandra”, sade humanisten. Min omedelbara fråga blev om hen hade tagit kontakt med något företag för att diskutera möjligheter, finna gemensamma problemområden eller kanske bara i all enkelhet prata med varandra över en lunch. Framför mig såg jag ett ansikte som närmast formades som ett frågetecken och ut kom orden: ”kan man verkligen göra så?”.

”Visst kan man det”, förklarade jag och möttes av en häpnad. Några timmar passerade och senare samma dag återkom humanisten till mig för att berätta att hen hade funnit en lösning. ”Vet du vad? Vi borde ha personal som bokar in luncher åt oss forskare så att vi på det sättet kan träffa företrädare för näringslivet”, förklarade humanisten med stor entusiasm.

Den här gången var det jag som såg förvånad ut och troligtvis eftersom jag har tillbringat tre år som forskare inom näringslivet. Det första som slog mig under denna tid var behovet av att kommunicera på ett annat sätt än vad som är brukligt inom akademin. För att få något gjort, träffa någon, inleda ett projekt eller samarbete så går det inte att vara tyst. Det är en omöjlighet att bara sitta där och vänta på att bli kysst. Istället krävs det synliggörande och uppsökande, deltagande och engagemang.

Ett sätt att öppna dörren till världen utanför akademin är att börja tala på ett sätt som inte bara är begripligt för forskarkolleger och att göra det i kanaler som inte bara kan nås via universitetens eller högskolornas interna biblioteksdatabaser. I det sammanhanget kan bloggande spela en viktig roll för att inleda ett samtal med världen utanför akademin och för att i all enkelhet skapa en första förutsättning för det nyttiggörande av forskning som numera föreskrivs i högskolelagens andra paragraf.

Om vikten av att inte vara tyst och vänta på att bli kysst kommer jag att återkomma till under den tid jag bloggar för Curie. Jag tror nämligen att det är en av av de viktigare frågorna för forskare idag och i morgon.