Forskning, kaffe och cha-cha-cha

2013-09-06

Det är fredag, solen skiner i Malmö och jag sitter på ett kafé med min dator och en kaffe som snart är urdrucken. På glasets insida bildas små ringar av intorkat kaffe som blir till ett tydligt spår av de klunkar som har tagits. Som årsringar fast med ett helt annat tempo. Jag betraktar detta kaffeglas som pryds av texten ”solo un buon caffé” och tänker att dess intorkade spår visar på en rytm i mitt drickande. Det är taktfast, nästan som en marsch. Från fullt till tomt glas och sedan är det slut.

Tänk hur olikt livet som forskare är ett kaffeglas en septembereftermiddag i Malmö. Men olikheten till trots förväntas vi producera, göra avtryck, skapa årsringar och rester av vår praktik i en takt som närmast påminner om hur mitt kaffe har druckits. Framåt marsch! Kaffe har sin tjusning eftersom det faktiskt tar slut. Efter tio klunkar är kaffet ljummet, efter femton klunkar är kaffet kallt och efter sjutton klunkar är det dags att gå vidare. Visst, det är ju trots allt ”solo un buon caffé” men väcker ändå tankar om forskarlivet som är likt men trots allt väldigt annorlunda. Vi förväntas bli hetare för varje klunk som tas och istället för att sluta som urdrucken och solkig finns en föreställning om att vi ska fyllas till bredden av meriter; av klunkar som har tagits under vårt liv.

Takten är ett problem och jag önskar ibland att livet som forskare förväntades vara mer som cha-cha-cha och mindre som marsch. Istället för att tvingas gå i raska taktfasta steg mot ett glas till bredden fyllt av meriter borde vi få varva snabba steg med långsamma, släpande steg med knyckande skutt. Forskning går inte i marschtakt och ska inte gå i marschtakt men den förväntas ofta göra det av såväl forskare som finansiärer. Det är dock viktigt att komma ihåg att cha-cha-cha kräver ett samspel, det kräver en partner, någon att dansa med. I marschtakt kan vem som helst gå, alldeles ensam eller i grupp. Som soldater vars fötter når marken i samma sekund som tubans ompa-ompa ljuder genom luften. Marsch är enkelt, det är tryggt och ingjuter något slags trygghet. Med cha-cha-cha är det annorlunda då den kräver ansvar, tillit och samarbete. Precis så borde forskning vara och tillåtas vara men för att det ska vara möjligt krävs det att vi visar att vi kan och vill dansa. Tillsammans. Lika lite som det som nyss fanns i mitt glas var ”solo un buon caffé” är forskning något som bara utförs, klunk för klunk, publikation för publikation. Det måste vara något mer och det måste vara en gemensam angelägenhet.