Det hade kunnat vara en helt vanlig torsdag

2013-05-16

Det hade kunnat vara en helt vanlig torsdag idag. En sådan dag som på något vis signalerar att veckan snart är slut. Lite som en kristen version av långvården innan det att paradisets sötma kan njutas. Det är allt annat än en sådan dag.

Jag befinner mig i Barcelona och sitter i skrivande stund på ett uteservering i stadsdelen Poble Nou där jag njuter en iskall pilsner. Kanske är det inte särskilt klokt med tanke på att det är smått kyligt idag men med tanke på dagens övningar torde det vara förlåtligt.

När jag landade i Barcelona igår förmiddags var det med vetskapen om att jag för första gången i mitt liv skulle vara med i en betygsnämnd under en disputation. På något sätt är det en viktig milstolpe i livet som forskare.

Jag minns själv hur det var när jag disputerade den där förmiddagen i början av april 2008. Jag minns hur jag irrade runt på sociologiska institutionen i Lund och i sista stund försökte komma på om det var något av vikt som skulle nämnas eller om det fanns någon form av kritik som jag behövde förbereda mig på att kunna bemöta. Väl på plats i salen där disputationsakten skulle äga rum var slipsen knuten och känslan som infann sig är väl enklast att beskriva som en djup blandning av panik, lycka och nyfikenhet.

En viktig del av denna dag var betygsnämnden eftersom dess ledamöter skulle sätta betyg på min avhandling, mitt framtida liv och den tid som hade ägnats åt att skriva den där boken.

När jag, knappt fem år senare, blev tillfrågad om att vara del av en betygsnämnd var det inte utan att jag kände en stolthet och ett visst mått av nervositet. Den här gången var det inte jag som skulle få mitt öde bestämt utan skulle istället bli en del av det kollegiala utvärderingssystem som utgör grunden för närmare all slags akademisk verksamhet.

En dag vittjade jag mitt postfack på högskolan och hade fått ett stort paket från Katalonien. I paketet låg en avhandling författad av Swen Seebach med titeln ”Love Magic” och en undertitel som är allt för lång för att ta med i detta blogginlägg.

På något sätt föreställde jag mig att det kommande arbetet skulle vara som i min akademiska hemmiljö: avhandlingen läses, diskuteras och därefter tas beslut i ett slutet sällskap som senare meddelas kollegor, vänner, familj och, naturligtvis, en disputand som är på gränsen till nervsammanbrott.

Jag hade fel.

I Katalonien, likt många andra delar av Spanien, är det betygsnämnden – eller tribunalen, som den kallas – som leder diskussionen och utfrågningen av disputanden som på egen hand får sammanfatta sitt arbete i en ”viva voce”.

När jag först fick veta detta blev jag minst sagt nervös men idag är jag stolt. Dels för att ha fått ett sådant uppdrag, dels för att ha genomfört det och samtidigt få publiken att stundtals skratta vid en så pass allvarlig tillställning som denna och dels för att ha varit en viktig kugge i det maskineri som har producerat ännu en doktor.

Nu har jag lämnat Internet Interdisciplinary Institute i Barcelona för den här gången och kommer först tillbaka i september då jag under en period ska arbeta intensivt med min doktorand som befinner sig i en helt annan fas i livet som doktorand. Om drygt ett och ett halvt år kommer jag och hennes andra handledare att stå där och vara ömsom stolta, ömsom nervösa när det är dags för henne att disputera.

Äntligen kan jag dessutom svara på frågan om hur det egentligen går till när en betygsnämnd har sina hemliga överläggningar.