Att tänka långsiktigt. Och snabbt.

2013-05-01

Det sägs att maj månad är skön, att den är våra lekars vän vars ljusning väcker känslans gudaflamma och får morgonrodnad att stiga ur bekymrens moln. Det hela är mycket vackert men personligen kan jag inget annat tänka på än Kafka och den obehagliga känsla av maktlöshet som Josef K. upplever när han blir frihetsberövad av en makt vars namn han ej känner och för ett brott som är minst lika obekant.

Något snarlikt tycker jag mig uppleva denna årets första majdag då jag vaknade med ett ansiktsuttryck som närmast kunde vara signerat Edvard Munch. Givetvis överdriver jag en smula – kanske var min största besvikelse att det på P1 endast sändes ”Per Albin minns Hjalmar Branting” – men tanken att vara frihetsberövad av en okänd makt var i allra högsta grad närvarande.

Denna makt kallas framtid och brottet jag, liksom många andra forskare, tvingas sona i förväg kallas överlevnad. Kanske låter det som en sliten klyscha att säga att tiden inte räcker, kanske är det ett uttryck för desperation över att så många processer löper parallellt med varandra och kanske är det just det faktum att allt ska göras samtidigt som får så många forskare att bittert gnälla över hur tidens tempo går i en takt som kallas ”new public management”. Om detta vet jag inget och kan inte heller bry mig särskilt mycket. Det jag dock vet är att sköna maj är välkommen men har än så länge inte väckt någon känslans gudaflamma.

Jag är forskare, universitetslektor och forskningsledare men även om dessa positioner, uppdrag och roller borde vara sådana som gräver i nuet, kanske till och med i det som har varit, tycks det mig som om framtiden i allt högre grad koloniserar nuet genom att attackera på flera håll och kräva betalning för den tid som ännu inte har hunnit fly.

Låt mig exemplifiera. I dagsläget arbetar jag för fullt med två ansökningar till Riksbankens Jubileumsfond som har passerat det smala nålsöga som öppnar upp för inlämnande av fullständiga versioner efter godkänd skiss. Samtidigt förbereder jag mig för att delta i mitt livs första betygsnämnd vid Internet Interdisciplinary Institute i Barcelona. Parallellt därmed arbetar jag med ”Assessment of Research and Co-production 2013” som ska utvärdera all forskning och samverkan vid Högskolan i Halmstad. Därutöver samsas deadlines för publikationer, planering av symposier, arbete med ett antal lokala utlysningar av forskningsmedel vid ovan nämnda lärosäte, delaktighet i ett antal processer av organisationstvecklande karaktär, byggande av en forskningsmiljö, undervisning och administrativt trixande med bilpendling mellan Malmö och Halmstad och, så klart, det som kallas för privatlivet.

I allt detta står framtiden i centrum och äter, bokstavligt talat, nuet med ett bordsskick som skulle få Magdalena Ribbing att gå i taket. Att på detta sätt arbeta hårt för sin egen överlevnad är inget som är unikt för vare sig forskare, universitetslektorer eller forskningsledare. Vi ska alla betala hyran, både idag och i morgon. Förekomsten av parallella processer och uppdrag som har gemensamt att de syftar på framtiden snarare än nuet gör det dock svårt att leva upp till de förväntningar som får forskning att kallas för just forskning.

Det krävs att vi tänker långsiktigt, att vi tänker långsamt, att vi grunnar, överväger och låter kunskap få mogna. Men samtidigt ska det göras snabbt för att det överhuvudtaget ska finnas en möjlighet att nå den morgondag där vi ånyo kan ta tag i arbetet med att tänka på framtiden.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter