Tappa inte bort den svenska ingenjörstraditionen

2018-09-24

Svensk utbildning är inte som tysk. Den är heller inte som fransk, italiensk eller indisk och att doktorera utanför Sverige har gjort mig extra medveten om detta.

Sedan mitten av 2016 har jag arbetat på det tekniska universitet i Dortmund i Tyskland inom ramen för ett EU-finansierat program för unga forskare. Så här ett par år senare har det blivit tydligt för mig hur unik min utbildning från KTH är i världen. Trots att naturvetenskap och teknik är mer eller mindre universella språk, verkar det vara stor skillnad mellan mina och mina kollegers intuitiva sätt att lösa ingenjörsproblem på. Mina tyska och internationella kolleger har en imponerande djup insikt i formella metoder, men en förvånande bristfällig erfarenhet av praktiska lösningsmetoder och verktyg.

Insikten om de här skillnaderna har vuxit än mer i takt med att jag har undervisat och handlett allt fler studenter för varje termin som gått. Som doktorand i Tyskland har man ett relativt stort ansvar för undervisningen på den egna avdelningen och redan under min första termin började jag undervisa i en ganska krävande reglerteknikkurs. Genom den lärde jag mig att inte förvänta mig att studenter på masternivå har erfarenhet av sådant som programmering, men istället bra förståelse för olika teorem och matematiska bevis.

Sedan ett tag tillbaka har även Sverige försökt närma sig en mer akademisk och teoretisk ingenjörsutbilning i och med Bolognaprocessen, men frågan är om vi verkligen vill ha det.

Det tycks finnas en gradient som kan ritas från Sverige till Italien genom Tyskland där den ena änden representerar en pragmatisk syn på teknikutveckling och den andra en matematisk syn på densamma. I Tyskland kämpar man med att bestämma sin preferens för det ena eller det andra. Man förespråkar formella metoder för all problemlösning, samtidigt som man har en kemi- och bilindustri som skriker efter ingenjörer med stark förståelse för verklighetens alla imperfektioner.

Jag upplever att svenska tekniska högskolor har en betydligt mer verklighetsförankrad utgångspunkt, utan att för den sakens skull bortse ifrån eller förminska betydelsen av teoretiska beräkningar i utvecklingsarbetet. Det här tror jag alla kan enas om har en viktig betydelse för vår ekonomi. Visst är det också viktigt att förstå matematiska samband, men som ingenjör måste man kunna vara pragmatisk. Vill vi verkligen genom vår längtan efter att passa in i de formella metodernas Europa tappa bort den här traditionen i Sverige? Jag hoppas och tror att vi håller kvar i vår rationella ingenjörsutbildning.