Problemet med att forskare måste vara hypermobila

2018-10-29

Det är ett stort steg i en ung människas liv att flytta till en ny stad för att börja på universitetet. Flytten för med sig en ny omgivning med ny kultur och nya vänner. Den är starten på en omvälvande period som kan verka både lockande och avskräckande. Ofta upplever man en viktig personlig utveckling samtidigt som det krävs en hel del jobb för att på nytt skapa allt det där som fanns på den tidigare hemorten.

Inom akademin är det inte ovanligt att man flyttar så ofta att det till slut blir en vana. Man byter stad och land så regelbundet att man glömmer att arbetslivet kan vara på något annat sätt. Längre universitetsutbyten anses ha positiva effekter på själva forskningsresultaten, men hur påverkas urvalet till akademiska tjänster av sådan påbjuden hypermobilitet?

Efter att ha flyttat fem gånger de senaste tre åren (från Nederländerna till Sverige till Tyskland tillbaka till Nederländerna och igen till Tyskland), har jag blivit ganska van vid att min närmsta omgivning byter skepnad. Den stora skillnaden mellan att flytta inför studier i sena tonåren och att göra det för sin forskning senare i livet beror på flera faktorer. För det första har det att göra med allt värdefullt man samlar på sig eller skapar relationer till. Alltså sådant som är svårt att ta med sig i flytten, men som man absolut inte vill förlora, till exempel sin familj.

Skillnaden beror också på hur formbar man är ur ett rent biologiskt perspektiv. I unga år kan hjärnan fortfarande ganska lätt anpassas till sin omgivning, när värderingar ännu inte cementerats. Senare i livet tar det längre tid att bli ett med en omgivning som är radikalt annorlunda än den man är van vid.

Jag har ibland drabbats av tvivel efter alla mina flyttar. Att ständigt leva på resande fot kräver troligtvis en särskild personlighetstyp. Man måste vara hårdhudad och stresstålig. Kanske måste man kunna lära sig ett nytt språk snabbt. Man bör ha en stark inre motivation och förmåga att dechiffrera politiska och akademiska krav som är kopplade till olika nationella och lokala kulturer. Dessutom måste man ha förhållandevis stark ekonomi för att kunna skaffa nytt boende så ofta. Så att ha en tillåtande familjesituation och en formbar hjärna räcker inte.

Jag menar att arbetsgivare som kräver gedigen utlandserfarenhet, så som många universitet gör, begränsar sina valmöjligheter kraftigt. Urvalet kommer oundvikligen att bestå av dem som är beredda och har möjlighet att leva ur en resväska. Det är viktigt att vara medveten om det när man utreder varför det råder brist på en viss sorts personer på vissa positioner.

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Semida

    Jag anser inte att det finns krav på att vara hypermobil. Att flytta fem gånger inom tre år behövs inte. Det som efterfrågas är erfarenhet från andra miljöer, och utlandserfarenhet är en plus utan tvekan. Erfarenhet av annan arbets- och kulturellmiljö påverkar individens utveckling på flera plan och fungerar som ögonöppnare. Det hjälper också att snabbare bygga upp ett samarbete. När en forskare tillbringar tre månader hos mig skapar de närmare kontakt inte bara med mig men också med alla mina medarbetare. Om det är en bra fit kan detta ledda till ett långt och fruktbart samarbete.

    2018.11.08