Gör doktoranderna delaktiga i besluten om deras vardag

2019-01-09

Hur gör man för att offentligt finansierad forskning ska komma alla till gagn? EU-kommissionen kliar sig i huvudet. Demokratiskt uppsatta forskningsmål måste tas på allvar, men krav på publicering i öppna tidskrifter och gynnsamma samarbeten över nationsgränser är inget som verkar kunna uppfyllas i en handvändning.

Tidigare i höstas hölls den årliga Marie Sklodowska Curie Actions-konferensen i Wien där politik varvades med forskningsresultat och lobbyverksamhet. MSCA är ett av EU-kommissionens viktigaste verktyg för forskningsfinansiering och konferensen är en chans att internt beskriva framgångar som gjorts i dess namn. Politiker, framstående forskare och ledare från näringslivet, intresseorganisationer och universitet fanns på plats. Jag deltog för första gången, trots att jag hade kunnat vara med två gånger tidigare. Doktorander är dock sällan delaktiga i politiken som styr de medel de är beroende av, vilket jag tror skapar en del problem.

Pengar är som bekant det ultimata styrmedlet för forskning; vad som ”verkligen blir något” styrs inte bara av hur kapabel forskarbasen är. MSCA-konferensens första keynote-speaker höll till allas stora förvåning, somligas stora nöje och andras stora fasa ett engagerat tal om hur illa hon tycker att det är ställt med MSCA:s sätt att dela ut ekonomiska medel. Talet var välskrivet och framförde intressant kritik av de krav kommissionen ställer. Hon beskrev kraven som ”påtvingade samarbeten, överdriven mobilitet och publiceringshets”. Trots att en del av kritiken som framfördes var något onyanserad, har jag efteråt funderat på kärnfrågan – vad kan finansiärer göra för att faktiskt åstadkomma de resultat de vill se?

Först och främst måste politiska avsikter förankras hos dem som i praktiken ska genomföra dem, men så är sällan fallet. Ett exempel är mitt forskningsprogram där ledningen har lovat finansiärerna samarbeten mellan doktoranderna, utan att ha lyckats motivera alla led som måste motiveras. Det har varit en kamp att få fram resultat på det området, trots pengar och redan tilltänkta samarbetspartners.

Ett annat exempel är Plan S, som Tidningen Curie skrev om nyligen och som var ett hett ämne på MSCA-konferensen. Även där känns motståndet tydligt redan innan planen är sjösatt. Många jag har talat med ser krav på open access-publicering som ett direkt hot mot deras anseende som forskare.

Förankringen hos individen är avgörande för hur det går. När man är djupt försjunken i sin forskning känns forskningspolitiken kanske avlägsen, men varför var så få doktorander närvarande på konferensen i Wien? Finansiärer måste motivera gräsrötterna om man menar allvar med sina mål.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter