Konsten att veta vad man vill få sagt med sin forskning

2017-05-05

Jag har skrivit ett inlägg för den här bloggen som jag – om jag får säga det själv – var riktigt nöjd med. Jag råkade hamna i ett tillstånd av flow en fin våreftermiddag sittandes på ett kafé. Ord blev till meningar smärtfritt, uttrycken var fyndiga utan ansträngning, allt hängde ihop och när jag tittade upp, hade flera timmar hunnit passera. Det var dags att knyta ihop meningarna, som blev till så smärtfritt, och uttrycken, som jag tyckte var så fyndiga, till att förmedla något som faktiskt liknade en poäng. Först då slogs jag av tanken att jag inte hade någon som helst aning vad jag egentligen ville säga med det hela. Jag hade en text full av meningar jag var nöjd med. Men ingen slutkläm, ingen genomsyrande åsikt eller mål, ingen poäng helt enkelt.

Man vill gärna tro att forskning är en linjär process. Man formulerar hypoteser och testar dem med experiment. Hypotes A antingen bekräftas eller motbevisas och beroende på utfallet, formuleras hypotes B. När man man känner att man har nått Z, paketerar man alltihop snyggt i en publikation. I (den alltid så underlägsna) verkligheten kommer hypoteserna sällan i alfabetisk ordning. Ofta är man tacksam om skriftspråket ens är detsamma. Man ser E, kommer på att man kanske borde ha testat B först, kastar sig över 23 och blir tillsagd att undersöka gamma. Processen är sicksackformad och det är ytterst sällan som målet man har halvvägs är detsamma som man hade i början eller kommer att ha i slutet.

Ibland har man sett ett nytt fenomen som man kan beskriva på ett övertygande sätt, men inte kan förstå. Ibland spinner man vidare på ett sidoämne som ger upphov till resultat man tror på men inte vet hur man ska placera i förhållande till huvudfrågan. Ibland planeras experiment inte på grund av hypoteser utan för att man råkar ha tillgång till samarbertspartners med kompetens inom ett trendigt område. Ibland – har jag hört legender om – har man samlat på sig så mycket data att det blir svårt att se skogen för alla träd.

Och som följd kan man finna sig själv sittandes framför sin skärm – precis som jag den där fina våreftermiddagen då jag skrev en text jag tyckte så mycket om – tittandes på sin öppna powerpoint-fil full med grafer och bilder och figurer och statistik och veta att man sitter på data och kunskap, men utan att ha någon som helst aning om vad det är man vill få sagt.

Mitt inlägg ligger kvar på hårddisken så länge. En dag vet jag kanske vad jag ville säga den dagen. Eller så kastar jag det. Som forskare har man inte råd att låta data ligga. Då får man bara hoppas att det faktiskt finns en berättelse däri bland alla grafer och bilder som man bara behöver anstränga sig lite extra för att få fram.