Forskningens pris

Ett föremål i utskicket, en liten plastremsa med en liten utbuktning i mitten och en graderad skala, fångade mitt intresse. Jag vände mig mot min kollega som satt bredvid. ”Kolla, en pipettkalibrerare, vi borde kanske skaffa oss en sådan”. Min praktiska, seniora kollega kylde ner min entusiasm: ”Hur mycket kostar den?”.

Priset stod inte angivet. ”Hur mycket kan det vara, det är en bit plast”, mumlade jag medan jag öppnade en ny flik i webbläsaren för att googla. Kollegan återgick till sitt arbete. Inbillade jag mig eller såg jag en road glimt i hennes ögon? Den lilla plastremsan utan elektronik eller rörliga delar kostade flera hundra svenska kronor.

Man blir inte forskare för att kunna spara till villan på Maldiverna, det förstår man ganska tidigt. Även om man numera uppmuntras att tänka entreprenörsaktigt kring sina fynd är det, mig veterligen, inte överdrivet många seniora forskare som försörjer sig på annat än sin forskarlön, och den är inte hög. De flesta vill åt äran eller berömmelsen, hjälpa mänskligheten eller stilla sin nyfikenhet.

Men man påverkas ändå i allra högsta grad av pengar och att ha eller inte ha dem. För att man – förutom sitt uppehälle – behöver utrustning och reagenser för att kunna bedriva experimentell forskning. Och de som förser oss med utrustning och reagenser gör inga som helst anspråk på ära eller berömmelse. Det är cold, hard vinst de vill åt.

En liten burk såpa kan kosta några ören att tillverka. Klistra på orden ”förstör RNAser” och du kan höja priset tusenfalt. En förpackning klar, trögflytande vätska – misstänkt likt genomskinligt nagellack – förädlas av en bild på ett mikroskop. En kvadratisk kartong 10×10 är inte en kartong – det är en provlåda. Skillnaden? Antallet nollor.

Har du fortfarande buffertar kvar från ett reagenskit men behöver nya centrifugeringskolonner för att kunna ta vara på dessa? Så miljömedvetet av dig. Här är de nya kolonnerna. Och – det är din lyckodag! – de är faktiskt en bråkdel billigare än ett helt nytt kit med nya buffertar och allt.

Jag lyssnade nyligen på en forskare som ägnade en stund av sin föredragstid åt att uppmuntra oss att tänka i nya banor när det gäller vårt sätt att konsumera. Hans forskargrupp tillverkar ett enzym som sägs fungera lika väl som ett – nästan identiskt – kommersiellt och patenterat enzym och som de distribuerar till sina kolleger till självkostnadspris.

Han tyckte att detta tänk borde anammas i stor skala på universitet. Att vi borde låta stora gemensamma faciliteter tillverka mycket av det vi behöver. Jag föreställde mig statligt ägda fabriker utan vinstsyfte som tjänar oss forskare och i förlängningen medborgarna. Tanken är fin. Jag är dock inte ekonom och vad är det ekonomerna säger? Är inte den fria marknaden det bästa alternativet?

Företagen tar betalt för att de kan ta betalt för att vi forskare inte köper såpa, vi köper RNAser-förstörare. Denna är kanske snäppet bättre och tog tid att utveckla. Mycket av det kommersiellt tillgängliga har gjort utmärkt forskning möjlig. Tar vi bort incitament för företagen att utveckla sina produkter förlorar vi medföljande utveckling inom andra områden.

Vem vet vilka fynd vi skulle gå miste om då. Jag vet ärligt talat inte. Det är bara det att ibland – oftast – känns det som att en extra inofficiell skatt läggs på produkter som används i forskningen. Jag vill ha fel i detta avseende. För att forskningens pris inte bara påverkar enskilda forskarkarriärer utan i slutändan också alltid medborgarna.