Att hitta mening i det man gör

Säkert har doktoranden, oavsett nationalitet, utbildning, ämne och forskningsområde, någon gång skrockat igenkännande åt en urklippt PhD Comics-serie upphängd på lunchrummets kyl, googlat frasen ”överförbara färdigheter PhD” samt längtansfullt tänkt tanken på ett enklare liv ”inom industrin”.

Denna tvära övergång – från en students nykära entusiasm under första praktikperioden på ett riktigt labb till en härdad doktorands ”blaséighet” – har föranlett många diskussioner. I stort sett samma frågor brukar avhandlas under dessa.

Den akademiska forskningen är beryktad för de osäkra arbetsvillkoren som gör att man aldrig kan planera för längre tid framåt än ett par år och där man aldrig är bättre än sina senaste publikationer. Ens arbetstider är onormerade och ens projekt tar aldrig semester. Man känner tidigt av pressen att tänka på sina försök i termer som publicerbarhet och impaktfaktorer.

Hos många finns också en känsla av meningslöshet, att man inte tillför något värdefullt alla uppoffringar till trots. Det kan tyckas motsägelsefullt, men de vidlyftiga fraserna som brukar ingå i den populärvetenskapliga sammanfattningen av ens forskning känns ofta fjärran från det man faktiskt gör.

Medan man stolt titulerar sig själv som cancerforskare, till exempel, går ens forskningsprojekt ut på att studera ett visst litet proteins inverkan på en signaleringskedja bland många andra, under speciella förhållanden, i en modellorganism. Zooma in ett snäpp till och ens arbetsuppgifter en given vardag är ännu mindre glamorösa.

Jag minns en morgon på pendeltåget, vi blev stående på centralbron rätt länge och jag observerade arbetet med citybanan som pågick utanför fönstret. Handlingarna som arbetarna utförde tycktes mig så oansenliga – hämta verktyg, stämma av ritningarna, borra något. Inget av detta i sig ledde till att citybanan blev till.

Jag undrade om arbetarna brukade lida samma kval som vi doktorander, en känsla av att inte komma någonvart. Sedan tänkte jag på att dessa var för sig oansenliga handlingar, utförda dag efter dag av en samling av människor fokuserade på samma mål, leder till något storslaget.

Vi, doktorander, kanske borde övas i att se på vår roll på detta sätt: som pixlar på en enorm kanvas som så småningom, kanske, formar en bild. Men sedan förlikade jag mig med tanken att de bland oss som kan, och bör, lyckas inom den akademiska forskningen förmodligen redan tänker så. Och att resten i alla fall är informerade om en doktorands överförbara färdigheter.