Och så var ordningen återställd

2016-01-25

Jag fastnade redan vid första meningen och sedan var det kört:

”Visionen i länet är starka, växande städer som lever i symbios med en uppkopplad landsbygd – en modern region som värnar och erbjuder variation och dynamik – i upplevelser likväl som geografi och demografi. ”

Så började programtexten för den panel jag nyligen deltog i på Västerbotten på Grand hotell, ett årligt återkommande ”event” som arrangeras av Länsstyrelsen i Västerbottens län och Region Västerbotten med syftet att sätta Västerbotten på huvudstadens karta. Tillsammans med civilminister Ardalan Shekarabi och kommunalrådet Lorents Burman från Skellefteå var uppdraget att diskutera relationen mellan stad och land på 25 minuter.

Det som jag hakade upp mig på var det outtalade men självklara urbana tolkningsföreträdet. Städerna är starka och växande, landsbygden är vadå? – uppkopplad? Vad blir det för typ av samspel när den ena parten endast kan vara uppkopplad till den andra?

En av de maktrelationer som länge intresserat mig som forskare är den mellan stad och land. Att staden ständigt får symbolisera modernitet, utveckling och framgång medan landsbygden görs till bakåtsträvande och i behov av stöd. Där jag satt på Grand såg jag framför mig den analys av nationella policydokument jag genomförde för ett par år sedan för Jordbruksverkets räkning. I den rapporten visade jag hur landsbygden görs till ett problembärare, till och med i den nationella landsbygdsstrategin. Landsbygdsborna görs också ansvariga för sina egna problem medan det i princip blir utomdiskursivt att stadsbor ska ta hand om de problem som hör staden till, som trängsel och otrygghet.

Kraven på att landsbygdsbor ska var flexibla och innovativa för att kompensera för avstånd och gleshet tar dock aldrig slut. Inte så svårt att lista ut att jag inte var särskilt ”positiv” i panelen. Jag använde min tid till att betona vikten av att vända på perspektivet, att det faktiskt är möjligt att se att både stad och land har problem, och att staden också borde kunna lära av landsbygden. Att orden har betydelse. Att det är en skillnad att tala om investering eller stöd även om pengarna är desamma.

Efter oss var det Sverker Olofssons tur att inta scenen. På sitt självklara och briljanta sätt illustrerade han hur riksmedia (läs Stockholmsmedia) skapar en bild av just norrlänningen, eller landsbygdsbon (eller bara någon som bor norr om Uppsala) som lite ”annars”, lite speciell, lite trög. Han relaterade bilden till bristen på mediabevakning utanför landets stora städer. Att det handlar om makten över medierna.

Men vad händer sedan i den efterföljande panelen med mediafolk (både från Norrland och från Stockholm)? Jo, vi fick höra en diskussionen om problemen med distribution av tidningar ute i landet samt att Umeå (för det var så mycket periferi som den panelen klarade) måste bli duktigare på att visa upp sig för att andra (läs Stockholm) ska bli intresserade.

Så händer det igen. Det är självklart att periferin ska vilja läsa om det som är viktigt för centrum, som Sverker sa: Varför vet jag så mycket om Slussen? Och ansvaret läggs självklart på periferin för att bilden av den är allt för negativ. Det är periferin som ska skärpa sig. Bredvid mig sitter en kommunchef från en av Västerbottens inlandskommuner och nästan kokar, så frustrerad över att återigen bli marginaliserad. Själv suckade jag högt. Visst är jag fascinerad av makt, varför annars vara statsvetare och feministisk forskare, men ibland skulle det vara skönt att bli överraskad. Men snabbt var ordningen återställd.