”Jo, jag har väldigt mycket, jag är väldigt trött”

2016-03-09

Inser med förfäran att det tagit allt för lång tid för mig att leverera en ny bloggtext till Curie. Känner mig dålig. Har ju sagt ja till uppdraget, tycker att det är spännande, viktigt och roligt. Men tiden har inte räckt till. Du kan inte hinna med allt, säger en god vän. Tänk på vad du gör istället för att tänka på vad du inte hunnit med. Jo, men det är ju lättare sagt än gjort. Tänker på vad många kolleger säger när man träffas i fikarummet och frågar hur läget är: ”Jo, jag har väldigt mycket, jag är väldigt trött. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det”. Och jag svarar något medkännande, att jag känner igen mig. För det gör jag. Och jag ser att mina kolleger är trötta.

Samtidigt kan jag ibland känna att det blir ett slags mantra. Att det ingår i diskursen att prata om hur mycket vi har att göra. Hur trötta vi är. Att vi inte hinner något mer. Tänker att olika kolleger också har olika förutsättningar. Vissa undervisar heltid och har knappt någon kontroll över planeringen av sin tid. Andra har forskningsmedel och är mer flexibla. Jag tillhör den senare gruppen och har bestämt mig för att jag måste ta mer ansvar för min egen situation. Tänker att jag kan planera. Jag kan prioritera. Jag kan säga nej. Men ändå är det så svårt.

Påminns om en artikel jag läste när jag arbetade på en text om det nyliberala universitetet. I den beskriver Bronwyn Davies och Peter Bansel hur akademins nyliberala styrningsmentaliteter inverkar på hur vi ser på oss själva som forskare, på vår egen subjektivitet.

I artikeln ”Governmentality and Academic work. Shaping the hearts and minds of academic workers” (Journal of Curriculum Theorizing. Vol. 26, nr. 3 2010) skildrar de hur styrning genom revision och redovisning begränsar möjligheterna att tänka i termer av makt eller intressen. Hur viljan att kritisera undermineras genom att den goda akademikern svarar på utvärderingar, sysselsätter sig med redovisningar av både forskning och undervisning samt skriver fram sina forskningsresultat så att de passar att publicera i internationella, refereegranskade tidskrifter. När allt detta är gjort finns det inte någon tid för att kritisera eller utmana ordningen. Det finns varken tid eller ork kvar.

Kanske kan situationen beskrivas som en styrning genom trötthet, som också filosofen Byung-Chul Han skriver om i sin bok Trötthetssamhället. Har just nu hans senaste bok på svenska på nattduksbordet, I svärmen, där han med förödande kraft illustrerar hur vi i den digitaliserade eran förlorar både oss själva och respekten för varandra. Hur det han beskriver som transparensens diktat gör avvikande åsikter eller ovanliga idéer omöjliga. Att transparensens imperativ ger upphov till ett starkt konformismtvång.

Jag tänker att det verkar som att olika processer sammanfaller. Styrning genom redovisning och revision gör oss utsatta, gör oss rädda. Digitaliseringens konstanta uppdateringar av vårt varande leder i liknande riktning. Motstånd kan kännas oöverstigligt. Hur ska jag hinna göra motstånd, jag som inte ens hinner göra det jag ska?

Finner en viss förtröstan i Foucault, och i det som Davies and Bansel skriver: ”In case the task of freedom might seem too daunting, it is helpful to remember that Foucault follows Nietzsche in saying that change comes from very small things”. Om vi inte orkar den stora protesten kan den lilla vara nog så verksam.

Tillbaka till Trötthetssamhället igen. Byung-Chul Han inte bara analyserar trötthet som styrning utan landar också i en strävan efter en kollektiv, accepterande trötthet. Jag vet inte om det går att vila i sin trötthet istället för att låta den pressa oss. Men kanske är det ett sätt att ta sig an den trötthet som verkar allt mer förhärskande i akademin. Vila i den tillsammans, som en kollektiv handling.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter