Ett uppror i det tysta

2016-02-04

Upplever vi just nu en tyst revolution, eller åtminstone ett uppror i det tysta? Tanken har slagit mig den senaste veckan när jag med stigande förvåning upptäckte hur mycket min första bloggtext delats i sociala medier. Tänker att det finns en ilska och en frustration utanför de stora städerna, över att alltid stå där med ansvaret. Och att påpeka det leder allt som oftast till skuldbeläggande. Att inte veta sitt eget bästa, att inte förstå hur och var utveckling och framtid skapas.

Kanske det är därför forskarens och särskilt stadsbons röst blir extra viktig. Förståeligt men samtidigt lite sorgligt. Att analysen blir mer ”sann” bara för att jag inte bor på landet. Det har under lång tid funnits en rörelse på landsbygden, i form av byalag och byautvecklingsgrupper, ofta organiserade i relation till den nationella paraplyorganisationen Hela Sverige ska leva. Men det har sällan varit enkelt att utmana centrum, och att utmana har ofta inneburit att möta motstånd. Att bli klappad på huvudet eller bara totalt ignorerad.

Fick en fråga av en god vän om varför jag forskar om landsbygd, varför jag är så intresserad (på gränsen till fixerad) vid maktrelationen mellan stad och land. Jag som inte ens är landsbygdsbo (sic!). Måste erkänna att jag hade lite svårt att svara. Redan i min C-uppsats i statsvetenskap intresserade jag mig för kvinnors organisering i glesbygd, skrev om Robertsfors kvinnor mot år 2000 – ett projekt och ett kvinnligt nätverk med Maud Olofsson som spindeln i nätet. Jo, just det, det var den Maud Olofsson, som vi senare lärde känna som partiledare för Centern.

Robertsfors blev också ett av mina fall i avhandlingen som kom att handla om kvinnors organisering i glesbygd och deras relation till etablerad lokal politik. Men även i forskarsamhället var det urbana tolkningsföreträdet väl etablerat. Inte bara en gång ifrågasattes mitt val av att studera kvinnors organisering i glesbygd. För inte var väl detta kvinnorörelse? Tanter på landet som saftar och syltar och tovar mössor. Jag tror att det var där, i föraktet, som jag blev fast. Att det urbana tolkningsföreträdet var så starkt så att inte ens de feministiska forskarna såg igenom det. De (vi) som var så vana vid att se igenom naturaliserade maktrelationer. Men att kvinnorörelse kunde vara något annat än att stå på barrikaderna i staden fanns inte på kartan.

Samtidigt är likheterna mellan den feministiska forskningen och forskningen om landsbygd och glesbygd flera. Marginaliserade, tvärvetenskapliga forskningsfält som kämpar för sin legitimitet samtidigt som de (på olika sätt) utmanar etablerade föreställningar om vad vi ska forskar om, och varför. Forskningsfält som för sin överlevnad hela tiden riskerar att falla på eget grepp. För att göra forskningen relevant måste den peka på sin särskildhet, samtidigt som just särskildheten är det som är det problematiska, det som måste beforskas.

Görandet av kvinnor till avvikare och män till självklara är centralt för feministisk forskning. Och det är inte minst görandet av landsbygdens särskildhet som en maktkritisk forskning om landsbygden vill problematisera. Samtidigt behöver vi kvinnors underordning och landsbygdens särskildhet för att legitimera att forskningen behövs. En paradox som vi på fältet ständigt brottas med. Att benämna är också att reproducera, men så länge ordningen består måste den också benämnas.

PS Själv har jag aldrig fattat det där med landsbygdens särskildhet. En titt på Sveriges karta gör resonemanget absurt. Vad är det som är särskilt? Ja, framför allt de stora städerna. Det allmänna verkar vara just det glesa, natur- och kulturlandskap. Eller?