Det är nåt med orden

2016-02-17

Ibland blir jag anklagad för att märka ord. För att tillskriva orden en allt för stor betydelse. När jag kommer med mina kritiska granskningar av policy och exempelvis visar på hur jämställdhet allt som oftast görs till en fråga om enskilda kvinnors brister möts jag inte sällan av reaktionen att orden inte är allt. Det är vad som görs som räknas. Visst kan jag till viss del förstå kritiken. Visst är det görandet som spelar roll. Jag tror bara inte att orden är oskyldiga. Att orden sätter ramar som görandet görs innanför. Visst kan görandet också påverka orden som används, men det är inte alltid så lätt. Jag tänker att orden är ett görande i sig.

Tänker på hur mätningar, granskningar och utvärderingar formuleras. Att det i dagens samhälle har blivit så centralt att formulera indikatorer för att kunna mäta och även granska det vi gör. Och det gäller inte bara sådant som vi är vana att mäta, som relativt enkelt kan låta sig översättas till siffror. Som antalet av något som producerats. Vi vill gärna mäta mer komplexa fenomen i samhället. Som inflytande eller rädsla eller kunskap eller förändring.  Men indikatorerna – orden – som används gör något med det som ska mätas, med det som ska granskas. Dessa mätningar och granskningar är inte några ”oskyldiga” instrument utan formar också det vi gör. För att det måste bli mätbart. För att kunna granskas måste det vi gör, oavsett om det är forskning eller sjukvård eller undervisning, göras ”auditable”, revideringsbart, som sociologen Nikolas Rose redan 1999 skrev i boken Powers of Freedom.

Sitter och lägger sista handen vid ett bokmanus. Feminism som byråkrati kommer boken att heta, och det är Kerstin Alnebratt vid Göteborgs universitet och jag som skriver tillsammans. Vi skriver om jämställdhetspolitik och jämställdhetsintegrering. Om hur vi menar att det går att förklara varför det, trots allt prat om att jämställdhet ska finnas med överallt, är svårt att peka på genomgripande samhällsförändringar. Vi skriver om avsaknaden av problemformuleringar. Att det inte finns något problem som jämställdhetspolitiken och jämställdhetsintegreringen ska lösa. Bara högflyende mål som alla är överens om.

Och vi skriver om styrningens betydelse, styrning genom mål utan problem, genom kunskap som det aldrig kan finnas nog av. Om alla utredningar och projekt som ständigt kräver något nytt, utan att de gamla problemen är lösta. I projektpolitikens tid blir det viktigast att mäta om våra projekt varit lyckade eller inte, utifrån de indikatorer som sattes upp från början och som alltid måste vara mätbara. Vad vi ska göra åt genomgripande maktrelationer som gör kvinnor till särskilda medan män har privilegiet att bara vara vanliga. Som gör ”vår kultur” osynlig medan ”de andras kultur” alltid är problematisk eller som gör vissa jobb viktiga och välbetalda medan andra anses vara något som tär på det gemensamma. Det kan inga indikatorer i världen svara på. Men det verkar som att vi försöker tro att det är möjligt.