Våga tvivla på den egna tankestilen

2016-04-22

Det finns en novell av Björn Larsson som jag gärna återvänder till. Lingvistens sista föreläsning, publicerad i Filologens dröm från 2008, handlar om språkforskaren Sverker. Han har tagit sig för att utplåna alla språkliga undantagsregler som hävdats i den så kallade generativa grammatiken. Men när han till sist lägger fram resultaten kullkastar han utan att själv förstå det Chomskys hela teoribygge istället för att bevisa förekomsten av en universell grammatik. Det blir hans sista föreläsning.

Mitt intryck är att den sortens helt oavsiktliga slutsatser är sällsynta i humaniora. Redan Ludwik Fleck förklarade, i sin bok Entstehung und Entwicklung einer wissenschaftlichen Tatsache från 1930, uppkomsten av ett vetenskapligt faktum som frukten av tankemödorna i ett ”tankekollektiv” med en gemensam ”tankestil”. Thomas Kuhn hänvisade till Fleck i sitt arbete om vetenskapliga paradigm. Med poststrukturalismens analyser av kunskap som maktrelationer och den postkoloniala kritikens grundskott mot västerländska normer och subjekt tycks det omöjligt att hävda något sådant som en objektiv kunskap.

Relativiseringarna har nog bidragit till en mer ödmjuk syn på förhållandet mellan forskaren, samhället, ideologier och kunskap. Samtidigt finns risk att de leder till ett slags forskningens enklavisering. Tankekollektivets utgångspunkter stärks, bidrar till sammanhållning. Språket som talas är ett helt annat än i andra tankestilar.

En uppenbar följd av denna i grunden positiva tankestilspluralism är carte blanche till forskningsprogram där politiskt tankegods är riktningsbestämmande. Sådana brukar försvaras med att forskarna verkar i en tankestil som inte rätt kan bedömas av den som inte delar premisserna och att objektiv kunskap i vilket fall som helst är omöjlig att nå. Det må vara riktigt, humaniora ägnar sig ju i stor utsträckning åt tolkning. Men vilka observationer går forskarna förbi?

Min avhandling handlade om språk och kön i tyskan, ett område präglat av genusaktivism. Att bryta in där med en agenda fri från emanciperande syften var inte helt enkelt. Flera forskare på mitt fält har navigerat efter politiska kompasser, det som borde ha grundlagts med argument och bevis har i själva verket tagits för oomtvistliga utgångspunkter – här ett exempel.

Jag är ganska säker på att kunskapsbildningen hade varit mer nyanserad, mindre förutsägbar om fler hade vågat tvivla på den egna tankestilens försanthållanden. Horace Engdahl uttrycker det väl i sin nya bok Den sista grisen: ”I all forskning gäller det att finna att man hade fel.”