Vad kan vi lära oss om terrorism från en humanistisk horisont?

2016-04-12

Mitt första blogginlägg i Curie hade jag tänkt skulle handla om något helt annat. Så smällde bomberna i Bryssel. I all sorg och bestörtning slog det mig igen att terroristexperterna som anlitas av svenska medier ofta har samhällsvetenskapliga, juridiska eller rent polisiära perspektiv. Ingen skugga ska falla över dem, men var finns humanvetenskapliga kunskapshorisonter? 

Humanistisk forskning om terrorism och politiskt våld är ganska sällsynt i Sverige, även om det förstås finns undantag. I Tyskland förhåller det sig annorlunda. Skälet är de nästan tre decennier under vilka Röda armé-fraktionen (RAF) verkade, från 1970 till 1998. Forskare från mitt fält, lingvistiken, har analyserat massmedierapporteringen om RAF och tolkat terrordåden också som diskursiva händelser. Själv har jag i några arbeten studerat RAF:s retorik och språkkritiska diskussioner om sambandet mellan det terroristiska språkbruket och våldet, bland annat här.

Vad kan vi lära oss om terrorism från en humanistisk horisont? Det mesta basala är själva innebörden av begreppet terrorism. Det är inte slumpartat dödande eller våld, vilket kommentatorer mycket riktigt brukar framhäva. Våldet är symboliskt och terrorism är, hur bisarrt det än må låta, en form av kommunikation – en ”handlingens propaganda”, vilket också är titeln på kommunikationsvetaren Andreas Elters bok Propaganda der Tat. Den moderna terrorismens födelse vid 1800-talets slut brukar knytas till framväxten av moderna massmedier. Utan bred spridning av skräckens budskap, ingen idé att begå terrorhandlingar.

Sedd som kommunikation innebär terrorism att den som drabbas måste reagera. Jämte polisiära åtgärder och lagändringar faller svaren också ut som kommentarer i det offentliga, i människors reaktioner, känslor och mentaliteter. Diskurserna om terrorism är alltså helt centrala om vi vill förstå vad terrorattacker kan åstadkomma.

Men kunskapen om det offentliga talet om terrorism i Sverige är fragmentarisk. Här finns mycket arbete att göra, för historiker, statsvetare, idéhistoriker, religionsvetare och förstås också lingvister. Med de digitala resurser som finns, exempelvis Språkbankens sökbara korpusar, och med analytiska redskap från lingvistisk diskursanalys vore det möjligt (om än tidskrävande) att kartlägga.

Jihadismen relativiseras, säger somliga. Kampen mot islamism går i armkrok med hat mot muslimer, hävdar andra. Med systematiskt vunna kunskaper skulle vi få en bättre bild av diskurser om terrorism, bortom sådana anekdotiska och för den offentliga debatten typiska påståenden.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter