Vad gör man egentligen i ämnet tyska?

2016-05-03

I mitt förra inlägg skrev jag om tankestilspluralismen i humaniora. Denna pluralism kan mycket väl göras synlig också om man fäster blicken på ett enskilt ämne. Tyska, alltså det ämne som är mitt och där jag har disputerat – vad är egentligen det?

Det kan förefalla enkelt, i ämnet tyska ägnar man sig åt tyska. Ja, men tyska är ju samtidigt benämningen på ett språk, tillika ett ämne i ungdomsskolan som i stor utsträckning går ut på språkfärdighet.

När jag själv för över femton år sedan inledde min akademiska bana med en A-kurs i tyska gjorde jag det i akt och mening att bli bättre på språket, att säkra greppet om grammatiken. Men redan första terminen visade sig studierna också innehålla kulturkunskap – realia kallades det då – och litteraturvetenskap. Och när det blev dags att skriva C-uppsats specialiserade man sig i antingen lingvistik eller litteraturvetenskap.

Den som är akademiskt verksam i ämnet tyska kan lika gärna vara expert på Herta Müllers skildringar av människans existensvillkor som på den tyska koncessivsatsens struktur. Helt olika frågeställningar, som kräver olika kompetenser, arbetsmetoder och teorier. Vi som verkar i tyska har således minst två identiteter, och i så måtto skiljer vi oss inte från kollegerna i andra språkämnen.

Å ena sidan är vi i regel anställda i ämnet, har vår undervisning där och en examen i huvudområdet tyska. Vi är å andra sidan språkvetare, litteraturvetare, kanske kulturvetare, med allt vad det innebär av långt gången specialisering åt det ena eller andra hållet. De akademiska kontaktytorna måste vara minst dubbla, särskilt som tyska numera är ett ganska litet akademiskt ämne i Sverige.

För mig som språkvetare innebär det att jag idkar kontakt och samarbetar med ämneskolleger, men också med andra språkvetare – germanister i tyskspråkiga länder och kolleger från systerdiscipliner som nordiska språk, engelska, allmän lingvistik. Jag kanske rentav har mer gemensamt med språkvetarkollegan från franskämnet än med min litteraturvetenskapligt orienterade ämneskamrat som sitter några rum bort i korridoren?

Samtidigt är det viktigt att vi som är germanister, romanister, slavister eller vad vi nu än är också påminner oss om att vi ska vara generalister i det så kallade huvudområdet. Vi är ju bärare av kunskaper knutna till ett språk eller en språkfamilj, till en historia, en kultursfär, en kanoniserad litteratur och en uppsättning intellektuella traditioner och särmärken. I engelsktalande länder blir kopplingen tydlig i ämnesbeteckningar av typen German Studies.

Språkvetaren ska kunna sin Thomas Mann, litteraturvetaren vara medveten om innebörden av tyskans historiska stavningsreformer. Och helst ska de båda vara beredda att samarbeta i kulturhistoriska och kulturanalytiska spörsmål där språk och litteratur löper samman.