Priset för att underkänna en student

2016-05-18

Vad kostar egentligen en student? Jonas Ingvarsson från Humtank har tagit reda på vilka prislappar som gäller för studenter i olika ämnesområden, pedagogiskt uppställda i en debattartikel i senaste Universitetsläraren (3/2016). För den som gör sig bekymmer om den humanistiska utbildningens ekonomiska villkor är det dyster läsning. Humtank, där jag representerar Göteborgs universitet, fokuserar i år på kvalitet i utbildning, och artikeln är förstås ett led i detta angelägna arbete.

Det finns en annan aspekt på de ekonomiska betingelserna som borde diskuteras mer. Resurstilldelningen i högre utbildning bygger ju oavsett ämne på att den ansvariga institutionen kasserar in en varierande stor andel pengar (”helårsprestation”) först när studenten avslutat kursen med minst godkänt resultat.

Kan ha sina fördelar. Lärarna motiveras att hålla studenterna aktiva och intresserade för att ämnets ekonomiska grundvalar inte ska ryckas undan. Det går inte an att söla och överlåta hela jobbet åt studenter som i värsta fall träffar sin lärare högst ett par, tre gånger i veckan.

Å andra sidan står det klart att modellen är förödande särskilt för små ämnen med få studenter, vilket Humtanks Fanny Forsberg Lundell och jag skrev om i en debattartikel i SvD i vintras. Den lärare som inser att färre godkända studenter på sikt är ett hot mot den egna månadslönen sänker kanske ribban en aning hellre än att fortsätta underkänna svaga studentprestationer. Det är bara mänskligt, alltför mänskligt.

Men peng för poäng-systemet bär på en mer djupgående problematik: idén att läraren behöver ha ett ekonomiskt hot dinglande över sig som ett damoklessvärd, för annars utför hon inte sina sysslor så bra som hon kan, annars förnyar hon inte sin undervisning, anpassar den inte efter nya tider och varierande inlärningsstilar. I dagens system förutsätts den akademiska läraren vara en homo oeconomicus, någon som rationellt kalkylerar utifrån ekonomiska villkor, inte en person som driven av ämneskärlek och pedagogisk iver vill förmå studenterna att höja sig till nivåer de själva inte trodde vara möjliga. Han måste hållas på halster av ständigt återkommande utvärderingar och inspektioner av genomströmning och retention. Tagna för sig är dessa mått för all del indikatorer – på något. Vad de betyder i termer av innehållslig kvalitet är djupt osäkert.

Insikten är nedslående: statsmakterna saknar tilltro till den akademiska lärarens professionalitet bortom ekonomiska nyttokalkyler. Ylva Hasselberg har fördjupat resonemangen i den förträffliga boken Vem vill leva i kunskapssamhället? Bland politiker verkar en insikt ha börjat spira om vad det i grunden planekonomiska new public management-tänkandet leder till, det har talats om nya sätt att reglera pengaflödet till vårdsektorn. Diskussionen måste intensifieras vad det gäller högre utbildning, i synnerhet som principerna för resurstilldelning i akademisk undervisning gäller alla ämnesområden.