När ideologiska intressen sipprar ner i forskningen

2016-05-30

”Förhållandet mellan humanistisk forskning och politisk aktivism har blivit en vattendelare i högskoledebatten”, skrev Anna Sofia Rossholm i ett läsvärt inlägg på Humtanks blogg för en tid sedan. Under vintern och våren har bildning diskuterats flitigt, bland annat här och här i Svenska Dagbladet. Humanioras position och relevans har bestämts i förhållande till just bildning och i en annan argumentationslinje till kompetenser och kunskapsbidrag.

Hur hänger detta samman?

Om man som jag gör ser ett värde i humanistisk forskning också för dess kunskapsbidrag till samhället ligger det nära till hands att lyfta fram kritisk kompetens, förmåga till historisk djupsyn, kunskaper om kulturmöten, om religion, identitet och språkinlärning. I ljuset av de stora migrationsströmmarna till Europa är det enkelt att inse hur relevant allt detta är. Men om humanistiska kunskapsbidrag tänks lösa konkreta samhällsproblem finns samtidigt en fara att forskningen stöps i politiskt svarvade formar. Risken för politisering ökar.

Somliga kanske inte har något emot det – när de har medvind i åsiktsblåsten. Det finns humanister och samhällsvetare för vilka forskning är ett kritiskt, kanske rentav politiskt projekt syftande till att avtäcka förtryckande strukturer och att bidra till frigörelse och rättvisa. Framför allt genusvetenskapen har en sådan aktivistisk sida. Liknande ambitioner finns också på sina håll i grön humaniora eller environmental humanities.

När ideologiska intressen sipprar ner i forskningen ovanifrån kan det i våra dagar handla om sådant som jämställdhet, integration och miljö. På mitt lärosäte, Göteborgs universitet, ägnar man sig just nu åt att hållbarhetsmärka kurser och program med hjälp av innehållskriterier.

Det kan låta sympatiskt, för vem är emot en hållbar utveckling eller jämställdhet mellan könen?

Men historien visar att motiven bakom politisk påverkan på forskning och utbildning kan vara dunklare än så. Om kunskapsbildningens integritet ska bevaras måste det finnas en rågång mellan forskarens frihet och de krav och önskemål som formuleras av politiska och andra makthavare – också om vi förstår eller gillar bevekelsegrunderna.

När jag var ny student i Göteborg gick jag förstummad bland hyllorna i UB:s källare. All denna kunskap och lärdom! Jag visste inte vad den skulle göra med mig, var jag skulle hamna. Men någonting i mig hade satts i rörelse. Sexton år senare rör det sig fortfarande.

Det finns ett stort mått av oförutsägbarhet i varje kunskapsprocess, och det gäller för studenter likaväl som för forskare. I all kunskapsbildning, inte bara humanistisk, finns värden som inte kan översättas till applikation, problemlösning eller samhällsreformer och som inga politiska intressen kan rå på, hur behjärtansvärda eller fasansfulla de än är.

Kloka personer har försökt ringa in vad dessa värden består i. Några har kallat det bildning.