Från nyhetsspråk till forskartexter

2016-06-13

Jag läser i senaste Universitetsläraren om försök att finna vägar till lustfyllda, kreativa sätt att skriva akademisk text, utifrån boken Skrivande om skrivande. Och tänker omedelbart: ja, så utmärkt. Med påbuden att skriva för referentgranskade journaler med ofta hårt mallade format är risken för strömlinjeformning och språklig slentrian nog ganska stor, också i humaniora.

Språket är inte utanverk, inte ett klädesplagg i vilket redan färdigtänkta tankar ska draperas. I språket föds tanken, formuleras insikter. Skrivandet är i sig ett tankearbete. Jag brukar råda studenter som jag handleder att börja skriva så tidigt som möjligt, helst från dag ett, att anteckna, låta språket bära tanken för att komma till klarhet. Att det kan vara en fruktbar väg framåt är åtminstone min erfarenhet.

Jag har skolats in i två distinkt olikartade sätt att skriva texter. I ett tidigare liv jobbade jag som nyhetsreporter, innan jag påbörjade min doktorandutbildning och som vikarie under åren fram till disputation och en tid därefter. Det hände ibland att jag satt från tidig morgon till eftermiddag och tampades med min långsamt framväxande avhandlingstext, som aldrig tycktes vilja bli klar eller få sin slutgiltiga form, därtill på ett språk som inte är mitt modersmål. En kort promenad senare inledde jag ett kvällspass på nyhetsredaktionen. Där skrev jag 450 tecken långa nyhetsnotiser om bilolyckor och lägenhetsbränder och något längre artiklar om inställda löneutbetalningar på bilfabriken i Trollhättan. Det var på den tiden Saab krisade, före konkursen.

Snabbt skulle det gå, skrivkramp eller formuleringsvånda fanns inte. Jag älskade det. Framför allt tyckte jag att växelbruket var stimulerande: att variera ett ibland plågsamt stillastående reflektionsarbete med något som bäst kan liknas vid ett svettigt träningspass.

Men visst fanns där likheter. Journalisten, också när han spottar ur sig notiser, och forskaren har ju det gemensamt att båda (1) samlar information, (2) destillerar fram det viktigaste och (3) presenterar det i en begriplig form – alla övriga skillnader till trots. Jag vill tro att åren som reporter hjälpte mig också i mitt akademiska skrivande att se vad som är viktigt, centralt, vad som kan väcka en läsares intresse, hur texten kan rytmiseras för att inte bli tråkigare än nödvändigt. Om jag lyckas är en annan sak.

Till slut blev klyftan för djup. Det var kognitivt svårt att förena det akademiska arbetet med ett nyhetsjournalistiskt skrivande på regelbunden basis. Jag blev kvar på universitetet – and the rest is history. Men hela tiden försöker jag påminna mig reporterns skribentdygder: krångla inte till det i onödan, väck läsarens intresse, ta henne i handen och visa varför just din text är värd att läsa till slut. Det handlar om pedagogik.

Att få skriva för Curie har varit ett sätt att återvända till ett ledigare, snabbare och enklare skrivande. Med detta sagt är det dags för mig att avsluta det sista blogginlägget. Tack alla som läst, delat och kommenterat!