Tankar från Aten

2013-08-21

Att sitta mitt i den antika Herodus Atticus-teatern på Akropolisområdet i Aten och delta i öppningsceremonin för filosofins världskongress (den 23 i ordningen sedan starten 1900) är minst sagt en upplevelse utöver det vanliga. Teatern är fylld av drygt tretusen filosofer från hela världen som hälsas välkomna av arrangörer och officiella representanter för Grekland och Aten. Vi bjuds på en imponerande konsert av Atens symfoniorkester med kör och en stor danstrupp medan mörkret lägger sig över ruinerna.

Det som gör upplevelsen så speciell är inte bara den nästan magiska platsen, den 2000 år gamla teaterruinen, eller den smekande atenska kvällsvärmen utan också, och kanske mer så, det missnöje en stor del av publiken ger ljudligt uttryck för när den grekiske kulturministern Panos Panagiotopoulos intar scenen. Kulturministerns tal om landets ekonomiska kris och hans ord att ”greker kan lära sig att leva på mindre” sätter igång en våg av buande genom publiken. Och orden är förstås som ett slag i ansiktet på människor vars liv varje dag är en kamp för överlevnad och vars röster i hög utsträckning är uteslutna från en offentlig debatt. En grekisk man i det sällskap där jag sitter säger upprört till oss icke-greker i sällskapet att Panagiotopoulos ord om solidaritet och värden bortom de ekonomiska bara är tomma klyschor som saknar förankring i den politik han för, och att kulturministern själv garanterat inte behöver lära sig att leva på så mycket mindre.

Jag vet förstås ingenting om vilka olika politiska sympatier som ligger bakom utbuandet av ministern. Det är säkert både starka vänstersympatier mot det konservativa Ny Demokrati som Panagiotopoulos representerar, och rent missnöje från olika håll. Men det jag upplever när jag sitter där och hör missnöjet är en känsla av ett levande motstånd. Där sitter vi, en samling akademiker i ett städat (för att inte säga tillrättalagt) sammanhang på en plats som i hög utsträckning förknippas med högkultur och klassisk bildning. Den västerländska tanketraditionens vagga där inkludering i demokrati och offentligt samtal var förunnat en liten elit, vars privilegium byggde på exkludering (som privilegier alltid gör). Där sitter vi, filosofer från hela världen, en liten elit, och jag påminns om det som kan finnas bortom buandet, om filosofins roll i offentliga sammanhang och som politisk kraft.

Bortom buande och missnöje måste finnas plats för filosofisk reflektion, argumentation och eftertanke. Det måste finnas plats för ömsesidig respekt, en villighet att lyssna på åsikter och argument och att ställa krav både på sig själv och andra att framföra argument för sina åsikter. Så ofta reduceras samtal och debatt i det offentliga rummet till ett kastande fram och tillbaka av åsikter, i värsta fall blandat med personangrepp och hot. Och här kan filosofiska perspektiv bidra med eftertanke, genom att ta åsikter och starka känslouttryck på allvar. Filosofin kan ställa och väcka frågor, lyssna på och möta argument, även de argument som väcker obehag och kanske inte anses rumsrena. Den kan framföra och kritiskt förhålla sig till egna åsikter och argument, och inte minst öppna för förändring och utveckling istället för att låsa fast sig själv och andra i givna positioner. Jag har inga som helst illusioner om att filosofiska argument får människor att ändra åsikter som genom en handvändning (eller alls). Det är heller inte så att samma argument med nödvändighet leder till samma slutsatser. Men målet med offentliga debatter är inte att alltid nå konsensus och komma överens om allting eller att lösa alla konflikter. Tvärtom.

Vad filosofin kan bidra med i politiska debatter och beslutsfattandeprocesser är i min mening inte ”vinnande argument” som alla utan tvekan ska komma att acceptera. Det vore både förmätet och en smula naivt att tro. Filosofin ger inga enkla eller entydiga svar. Istället kan filosofiska perspektiv framför allt bidra med att lyfta fram och kritiskt granska underliggande och ofta outtalade premisser för olika åsikter och argument. Filosofins politiska sprängkraft ligger i hög utsträckning i att ställa frågor som synliggör normer och värderingar vi tar för givna. Frågor som synliggör vilka och vems villkor och intressen som formar olika politiska arenor, offentliga samtal och möjligheter att göra sin röst hörd.  Att synliggöra det förgivettagna, det osynliggjorda och de praktiker som genom att inkludera vissa röster och positioner alltid exkluderar och osynliggör andra. Det är det här jag tänker på när jag sitter där i Aten och hör den grekiske kulturministerns säga att greker kan lära sig att leva på mindre. Filosofins världskongress hade knappast kunnat få en bättre inledning.