Peer-reviewande, anonymitet och ansvar

2013-11-11

Grunden för kvalitetssäkring av akademiska publikationer är så kallad peer-review, alltså att artiklar och böcker innan eventuell publicering har granskats och bedömts av sakkunniga inom aktuellt forskningsområde. För att säkra en så objektiv bedömning som möjligt är peer-reviewprocessen som regel anonym eller ”double-blind” vilket innebär att varken författare eller granskare namnges för varandra. Stämpeln ”double-blind peer review” är en kvalitetsstämpel som i min mening i viss mån har urholkats. Den krävs ofta för att en publikation ska räknas på en akademisk meritlista och den osynliggör en mängd andra publikationer som också har genomgått olika former av granskning och som kanske är av lika god eller bättre kvalitet (hur den nu mäts).

Jag är hängiven försvarare av att akademiska publikationer genomgår granskning av sakkunniga och att granskningsprocesser är grundläggande för kvalitetssäkring. Skrivande är ofta en ensam process präglad av viss hemmablindhet och andras granskande läsning kan ge perspektiv som placerar texter och tankar i större sammanhang, föra dem åt nya, ibland oväntade, håll och bidra till att göra dem bättre. Däremot är jag inte hängiven försvarare av att sakkunniggranskning måste ske på ett bestämt sätt och jag tycker det bör föras en större och öppen kritisk diskussion om själva granskningsprocessen av akademiska publikationer. Framför allt har jag funderat en del på anonymitetens roll och funktion i peer-reviewprocessen. Hur anonym är egentligen granskningen av akademiska publikationer? Och vad gör anonymiteten för granskningsprocessen? Innebär anonymitet objektivitet, i förståelsen opartiskhet, eller öppnar anonymitet också för partiskhet, oansvarighet och rena förolämpningar?

Till att börja med är den anonyma granskningsprocessen inte alltid så anonym som den säger sig vara. Eftersom den akademiska världen är relativt liten och eftersom specifika forskningsfält ofta är väldigt små, är det inte helt ovanligt att granskare kan sluta sig till vem som skrivit den text som granskas, trots författarens anonymitet. Det är heller inte ovanligt att författare kan sluta sig till vem som har granskat en text: en granskning innehåller ofta uppmaningar att hänvisa till ytterligare litteratur inom aktuellt fält, inte sällan granskarens egna publikationer. Dessutom ombeds ofta författare av redaktörer att uppge ett antal förslag på möjliga granskare vilket förstås också påverkar granskningsprocessen.

Trots att anonymiteten ibland är lätt att avslöja, är den grundläggande för peer-reviewprocessen, på gott och ont. Det finns goda argument för att både författare och granskare bör vara anonyma för varandra. Men det finns också anledning att ifrågasätta anonymiteten och fråga sig vad den innebär för granskningsprocessen. Skulle granskningsutlåtandena se annorlunda ut om granskarna ombads stå för sina bedömningar med namn? När jag helt nyligen arbetade med att redigera en antologi där varje enskild artikel genomgick peer-granskning fick jag in utlåtanden med kommentarer som jag undrar om granskarna hade formulerat på samma sätt om de inte hade varit anonyma för artikelförfattarna. Här är några kommentarer saxade ur utlåtandena:

”The author obviously has nothing valuable to say on the topic.”
”The author would do well to enroll in an introductory course in critical thinking.”
”The article makes absolutely no contribution at all to current research.”
”The chapter appears to be written by an undergraduate-level student.”

Säkert finns det granskare som skulle stå för kommentarer som dessa med namn, kanske till och med granskare som skulle finna viss tillfredsställelse i att utdela dräpande ord och tycker att de hör till en akademisk diskurs. Men jag är övertygad om att många granskare inte alls skulle vilja stå för vissa kommentarer med namn. Ett av utlåtandena ovan åtföljdes av kommentaren till mig som redaktör att granskaren förutsatte att hens kommentarer till författaren skulle förbli anonyma, en kommentar som fick mig att misstänka att orden hade varit annorlunda om granskaren hade varit känd för författaren.

Kommentarerna ovan är inte bara svidande i hur de är formulerade, de är också helt fruktlösa och bidrar inte till författarens möjligheter att förbättra sin artikel eller till forskningsfältets möjligheter att utvecklas. Att skriva att en författare uppenbarligen inte har någonting värdefullt att säga om det aktuella ämnet är ansvarslöst och en förolämpning framför allt mot författaren men också mot redaktören som har skickat ut artikeln på granskning och mot själva granskningsprocessen.

Jag är inte säker på att en avanonymisering av peer-reviewprocessen per automatik skulle göra den bättre och det finns som sagt säkerligen goda argument för att processen ska vara anonym. Jag är dock helt säker på att granskningen av akademiska publikationer skulle vinna avsevärt på om granskarna påmindes om det ansvar som uppgiften att granska en text innebär. Istället för att helt förorda en avanonymisering vill jag uppmana alla som tar på sig uppgiften att sakkunniggranska akademiska texter inför publicering, att ta ansvar för sin roll i granskningsprocessen och att visa samma respekt för och konstruktiva inställning till de granskade författarnas arbete som de själva skulle vilja bemötas med.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter