Oväntat möte

2013-09-23

Häromdagen på väg till jobbet träffade jag en av mina gymnasielärare på tunnelbanan, en sån där slumpens händelse som på något sätt känns lite overklig och som sätter igång en massa tankar om tid. Såhär 22 år senare tyckte jag inte att han hade förändrats så mycket, lite gråare bara men det var allt som var synligt. Han berättade att han skulle gå i pension om ett år och jag räknade snabbt ut att han då alltså för drygt tjugo år sen när han undervisade min gymnasieklass i psykologi måste ha varit bara några år äldre än jag är nu. Ja, det verkar ju rimligt, inte det minsta anmärkningsvärt… och samtidigt i all sin rimlighet ter det sig fullständigt orimligt att tiden har tagit ett så stort kliv.

Jag hade alltså inte sett min psykologilärare från gymnasiet på 22 år och när jag tog studenten ägnade jag nog ingen tanke alls åt huruvida jag någonsin igen skulle komma att träffa mina lärare, vare sig jag hade tyckt de var bra eller inte. Med något undantag har jag heller inte gjort det. För några år sedan nåddes jag av nyheten att en av mina lärare hade dött och det levandegjorde tidens gång för mig. Men annars, när jag på ett eller annat sätt eventuellt påminns eller påminner mig om någon av alla de lärare jag har haft på olika stadier, är det som att de är frusna i en viss tid i mitt minne. När jag skildes åt från min psykologilärare efter en kvarts väldigt trevligt samtal i morgonrusningen på tunnelbanan slogs jag av att det nog med stor sannolikhet var sista gången jag såg just den här personen. Så slutgiltigt. Men om jag inte hade träffat på honom då häromdagen eller kommer att träffa på honom igen någon gång i framtiden så hade sista gången jag såg honom redan passerat för länge sen utan att jag hade ägnat det en tanke. Lika slutgiltigt det men ändå inte alls. Och det är väl så det är med många människor i livet, människor som finns där under en period, människor som kanske har haft en viss roll, som lärare, människor som är mer eller mindre viktiga på olika sätt och som av olika anledningar inte blir kvar utan försvinner ut ur ens liv och blir en del av ens förflutna, frusna i en viss tid i ett minne.

Jag är tacksam för det där morgonmötet på tunnelbanan. Inte bara för att det var ett sådant trevligt samtal och att det var så roligt att återse min psykologilärare vars lektioner jag gillade skarpt, utan också för att det innebar ett oväntat möte med mig själv som kastade mig tillbaks i mitt förflutna utan att förlora nuet.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter