Leve ordet avnämare!

2020-01-20

Det har alltid funnits en idé om att man ska ”få ut” något av universiteten. Åsikterna om vad det ska vara har däremot skiftat: under en tid var det lika förnuftsenligt att eftersträva nationellt relevant kunskap som det sedermera blev med internationellt excellent kunskap. Vad eller vilka ska vår kunskap tjäna, och hur kan man tänka kring denna angelägna fråga?

Jag gillar det hederliga ordet avnämare. Det är ett lite mjukare och mindre direkt synonym till ord som ”mottagare” eller ”användare”, men det kan också användas i betydelsen ”beställare” eller ”intressent”. Vetenskapen och den kunskap den producerar har många avnämare. För många är ”mänskligheten” superavnämaren, men bruket av ordet tarvar mer precision. I olika former, och mer eller mindre direkt, riktas vetenskapens kunskap mot forskarkolleger, beslutsfattare, industri, allmänhet, studenter, professionsfolk och andra. Forskningspolitiken har under en tid premierat den första avnämargruppen, forskare, även om också de senaste årens innovationsfokus ökat industrins betydelse. De andra grupperna har det varit tystare om. Men kanske svänger pendeln snart igen?

Det finns onekligen en global forskningspolitisk trend, som handlar om att öppna upp vetenskapen, minska avstånden och öka interaktionen mellan forskningen och andra delar av samhället. Det tar sig olika uttryck, som propåer om öppen tillgång till forskningspublikationer (OA) eller genom att betona vikten av samverkan. Forskningen ska nå ut till praktiker — jag tänker i första hand på lärare som ju ska undervisa på vetenskaplig grund — och den ska förbättras genom kunskapsutbyten bortom sina traditionella inhägnader.

Gott så, visionen synes vara viktig och påkallad. Men för mig har det varit en smula förbluffande att så lite i denna diskussion handlat om språk, eller omvänt och mer självkritiskt, att vi som forskar om språk inte lyckats föra in våra perspektiv i diskussionen. För svenska behövs för samverkan och samhällsrelevans — helt enkelt för att minska de avstånd som finns mellan lärdomens republik och samhällets olika skrån. Ändå tycks föga kunna rubba övertygelsen om att vi alla ska bidra till överproduktionen av engelskspråkiga pdf:er.

Låt oss begrunda motiven för OA. Dagens stängda system är problematiskt, det inser de flesta. Hur kan man råda bot på problemet? Många OA-förespråkare antar att kunskapen kommer sina avnämare till gagn bara den är tillgänglig, oaktat dess komplexitet och språkdräkt. Med några klick, tänker man sig, kan allmänheten och de kunskapstörstande lärarna förkovra sig i low-energy supersymmetry of atmospheric neutrinos and muons, the discursive construction of post-merger integration eller the ontology of sociotechnical regimes. Det är inte ett uttryck för kunskapsförakt att anta att läsekretsen förblir densamma som idag. Inte heller är det en renodlad språkvalsfråga, för specialiseringen gör kunskapen svårgripbar även om den förmedlas på svenska.

Hur kan man lösa detta problem? I likhet med de flesta andra har jag mer gnäll på lager än konkreta, konstruktiva förslag. Jag ser inte lösningen i populärvetenskap. Men kanske vore en början att sörja för att forskningspolitiken inlemmas i en mer generell kunskapspolitik, med uppgift att bejaka vetenskapens mångfaldiga avnämare och därmed uppmuntra till vetenskaplig kunskapsproduktion i olika register på olika språk.

4

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter