Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Akademin eller industrin?

Jag sitter i en sal på universitet i München. Runt mig sitter forskare och doktorander från hela världen och lyssnar på varandras forskning om MEG (multi-electron generation), skriver Linnea Suomenniemi.

Min handledare på universitetet har anordnat en workshop på temat och tagit hit kompetenser från världens alla hörn. Jag lyssnar förundrat och uppmärksamt på allt det häftiga som presenteras. Under pausen hamnar jag framför några svenskar från Lunds universitet när vi står i kö för att få kaffe och vi börjar prata om deras forskning. Vid slutet av dagen träffar jag även professorn för deras grupp och efter ett kort samtal berättar han att de just nu söker en doktorand inom just mitt område. Hjärtat börjar slå lite extra. Vill jag söka?

Jag befinner mig på uppdrag för Unga Forskare i Stockholm. Samma helg är det några från min institution i München som samarbetar med en forskargrupp i Stockholm och har flugit dit för att göra experiment i deras lokaler. Under en lunch tillsammans bjuder de in mig till sitt labb för ett kort besök men det slutar med att jag stannar i hela fyra timmar och iakttar deras arbete, frågvis för att förstå. Gruppledaren gör mig uppmärksam på att man kan behöva min kompetens. Hjärtat börjar slå lite extra. Ska jag söka?

Det här är bara några av alla de gånger som jag haft en stark känsla av att jag skulle vilja doktorera. Att efter oräkneliga försök och experiment tillslut få fram resultat som även delvis blir publicerade, det är en stark drivkraft för mig att vilja fortsätta inom akademin. Min erfarenhet av att jobba inom ett forskningsprojekt på universitetet i Tyskland gav många gånger mersmak på forskning och allt som hör därtill. Att försöka hitta nya metoder för att komma fram till betydelsefulla resultat, som kanske kan bidra till en pusselbit eller nya framtida applikationer och att få ett grepp om fenomen som inte är helt självklara, det är saker som drivit mig under min tid inom forskningen. Att hela tiden få allt nytt presenterat för sig, ligga i framkant med nya upptäcker och innovationer, kunna fortsätta vidga sina vyer med seminarier, konferenser och samarbeten är saker som jag värderar väldigt högt. Jag behöver stimulans i form av nya kunskaper i mitt dagliga liv.

Men för mig har en doktorsexamen och en vidare karriär inom akademin varit en ganska perifer tanke och bara dykt upp i mitt medvetande då och då under min tid på universitetet i Tyskland. När den där pirrande känslan har lagt sig och verkligheten slår tillbaka ser jag även de negativa aspekterna med forskning och hur det kanske inte är rätt för mig. Det är tufft att doktorera, många gånger underbetalt och långt mer stressigt än om man har ett arbete som man kan lämna när arbetsdagen är slut. Det är långa dagar och oräkneliga experiment innan man tillslut efter fem år förhoppningsvis kan få fram något att presentera i sin avhandling. Det är timmar som ska läggas på undervisning, hög press och man har kanske inte alltid tillgång till de resurser som behövs för att kunna prestera på topp. Forskningen har även nackdelar.

Jag inledde min tid som gästbloggare i Curie när jag fortfarande stod i valet mellan akademin och industrin, och det var en av de knäckfrågor jag hoppades kunna lösa under min bloggperiod. Så vad blev det då tillslut? Tja, sedan två månader jobbar jag nu som processingenjör inom mikrochiptillverkning på ett stort internationellt företag i München. Även om forskning ligger mig nära om hjärtat kände jag att det var dags att ta klivet ut från universitetet och uppleva något nytt. Jag är hela tiden på jakt efter nya vyer och nya lärdomar och för mig väger nu fördelarna med industrin tyngre. Mycket på grund av att jag törstar efter erfarenhet från något annat än det som ryms innanför universitetets fyra väggar.

Även om ett jobb i industrin inte innebär forskning på samma nivå, så sker även där nya innovationer, upptäcker och processer som kan stimulera mig på samma sätt som akademin. Och med den insikten kändes det givet vilken väg jag skulle gå.

Mer om skribenten

  • Linnea Suomenniemi

    Civilingenjör i teknisk nanovetenskap

    Hon skriver om ungas intresse för forskning och sina egna erfarenheter av forskarvärlden. Linnea Suomenniemi är civilingenjör och har arbetat som forskarassistent vid Technische Universität München.

Relaterat innehåll

Nyhet 12 februari 2024

Carina Järvenhag

Om Karins Senters fascination för förortssvenska ska sammanfattas med ett ord får det bli ”Zlatan”. Ett intresse som så småningom ledde fram till avhandlingen ”Att göra förort”. –...

Nyhet 29 januari 2024

Siv Engelmark

Hon har gjort examensarbete på Nasa, doktorerat om planeten Mars och kan varenda replik i filmen Stjärnornas krig. En livslång passion för rymden har lett Ella Carlsson till det nu...

Nyhet 5 december 2023

Eva Annell

Anna Sjöström Douagi älskar forskningsmiljön, men lusten att skapa internationella samarbeten är ännu större. Nu arbetar hon med strategiska initiativ vid Nobelstiftelsen och är bo...