Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Hur många uppgifter ska forskaren ha – två eller tre?

Öringar blir kaxigare av varmare vintrar. Människor tror inte att bränder och översvämningar behövs i naturparker, för natur får inte bli för naturlig. Det är inte utbildningen som formar ambulanssjuksköterskors kompetens, skriver Lena Lid Falkman.

Öringar blir kaxigare av varmare vintrar. Människor tror inte att bränder och översvämningar behövs i naturparker, för natur får inte bli för naturlig. Det är inte utbildningen som formar ambulanssjuksköterskors kompetens. Att göra ätbara djur, och vilka djur vi äter och inte äter. När och varför flickor blir otekniska. Hormonstörande ämnen i bakplåtspapper har effekt på barn.

Allt det vi forskar om på våra universitet och högskolor är verkligen fascinerande. Saker man inte visste att man var intresserad av, som öringars taskiga humör, fastnar och vill inte försvinna.

Under våren har jag undervisat på doktorandkursen Att Kommunicera Vetenskap och den utbildningspedagogiska kursen Kunskap, Lärande och Praktiskt Lärarskap, båda vid Karlstad universitet. I dessa kurser finns viktiga inslag av praktisk presentation, där deltagarna håller föredrag och får feedback.

Mina exempel på häpnadsväckande forskning kommer från slutseminariet i doktorandkursen. En varm junidag satt jag mellan 9 och 16 och lyssnade på tio minuter långa pärlor av presentationer med allmänheten som tänkt publik. Tillsammans blev de ett pärlband av vetenskaplig bredd och variation på ansatser och ämnen. Det blev också tydligt hur viktig vetenskapens kunskap och frågeställningar är i och för ett samhälle. Vilka äter vi? Hur behandlar vi tjejer? Vad är kompetens för vårdpersonal? Vad får klimatförändringar och kemianvändande för effekter?

Förutom att förundras blir jag också förbannad. Som universitetslärare får vi inte tillräckligt med hjälp och stöd och förberedelse innan vi börjar undervisa och kommunicera. Oftast slängs folk ut i en kurs med studenter, och så hoppas vi att de kan simma, för deras egen och studenternas lärandes skull. Jag blir också förbannad för att den viktiga gärningen, att kommunicera vetenskap, faktiskt inte räknas meritmässigt, och att vi inte får tid för det.

Det är ju det här med den viktiga tredje uppgiften, att bidra till samhället. Den som behandlas styvmoderligt som ett tredje hjul som vi inte vet vad vi ska göra av. För vi är fullt upptagna med att balansera på de första två hjulen, forskningen och utbildningen.

I rapporten Jag vill, men hinner inte! av Vetenskap & Allmänhet, får vi via en nationell enkätundersökning av forskare och forskningskommunikatörer, inblick i läget kring forskningskommunikation.

Nio av tio forskare är positivt inställda till att kommunicera forskning med samhället. Mer än hälften av forskarna vill faktiskt lägga mer tid på att kommunicera forskning. Forskarna vill kommunicera för att låta resultaten komma till användning, bidra till debatt och öka medvetenheten om forskning. Däremot är det inte odelat positivt om man ägnar mycket tid åt forskningskommunikation. Det här brukar kallas Sagan-effekten, uppkallad efter Carl Sagan, vars akademiska karriär for illa av att vara populär. Sexton procent i undersökningen upplevde att kollegiet nedvärderar forskare som ägnar sig för mycket åt kommunikation.

Alltså, vi vill kommunicera forskning (lagom mycket). Varför gör vi inte det då?

Det vanligaste hindret är tiden. Vi har annat som är viktigare och har högre prioritet (alltså ettan och tvåan). Tre av tio forskare menar att forskningskommunikation behöver få ett ökat meritvärde vid befordran/tjänster. För att få i gång mer forskningskommunikation önskade sig forskarna dedikerade resurser och fler kommunikationsaktiviteter. Man lyfte också fram bristande förmåga att kommunicera bra.

Bara fyra av tio kände sig rustade för att kommunicera (män värderade sig högre än kvinnorna). Alltså, majoriteten av forskarna kände inte att de hade tillräcklig med färdighet i kommunikation. I den frågan var forskningskommunikatörerna ännu tydligare; forskare behöver bli bättre på att kommunicera. Men mindre än en tredjedel av forskarna hade gått en kurs eller utbildning i att kommunicera forskning.

Så. Antingen är vi forskare folk som forskar och som utbildar. Vi låser in oss på universiteten och utbildar dem som väljer att gå våra kurser, och kommunicerar med de kolleger som läser våra artiklar. Eller så är forskare de som forskar, utbildar och samtidigt bidrar till samhället.

Rapport från Vetenskap & Allmänhet: Jag vill, men hinner inte! Länk till annan webbplats.

Mer om skribenten

  • Lena Lid-Falkman

    Lektor i arbetslivsvetenskap

    Hon skriver om forskarens digitala och fysiska liv och förutsättningar. Lena Lid Falkman forskar om ledarskap, organisation och kommunikation och är gästlärare vid Handelshögskolan i Stockholm.

Relaterat innehåll

Nyhet 10 januari 2024

Carina Järvenhag

Akademin måste arbeta med forskning på ett både praktiskt och teoretiskt plan. Det menar Helena Hansson som forskar och undervisar om deltagande design vid Göteborgs universitet. D...

Krönika 18 december 2023

När forskare möter journalister handlar mycket om att förstå den andres arbetsvillkor. Bengt Johansson skriver om skillnaderna mellan forskningen och journalistiken.

Krönika 24 oktober 2023

Undvik förrädiska förkortningar, skapa en emotionell budget och se till att mötas i ögonhöjd. Anna Sarkadi skriver om brukarmedverkan och vad som krävs när kollegorna i projektet i...