Om konsten att dö på scen

Jag har alltid varit mån om att ta den tredje uppgiften, eller samverkan som det idag oftast brukar heta, på allvar. Alltså att lägga mycket tid och möda på att som forskare verka även utanför den akademiska miljön. När jag började som doktorand i idéhistoria i mitten på 90-talet fick vi inpräntat i oss att även avhandlingar kunde publiceras på kommersiella förlag och skrivas så att de kunde läsas av en bildad allmänhet. Att som forskare vara verksam i bredare sammanhang, att vara delaktig i samhällsdebatten och att på olika sätt ägna sig åt folkbildning var så självklart att det knappt diskuterades.

Idag är läget annorlunda. Om forskarkarriären ska tuffa på finns mycket lite tid att ägna åt verksamheter utanför akademin. Och skriver gör man helst på engelska för internationell publicering i peer review-tidskrifter. Men jag lever som jag blev lärd. När världen ser ut som den gör känns det för mig, med mina specialområden, inte moraliskt försvarbart att sitta i ett akademiskt elfenbenstorn och fila på akademiska meriter som är väldigt otillgängliga för andra än de närmast berörda. Oavsett om vi snackar open access-publicering eller inte. För säg den lärare, polis eller socialsekreterare som går till vetenskapliga tidskrifter för att bättre förstå hur fascister tänker, hur hatbrott fungerar eller vilka demokratins idéhistoriska rötter är. En inte alltför djärv killgissning är att de är försvinnande få.

Jag valde därför förra året att gå ner i arbetstid på universitetet för att i ännu större utsträckning kunna ägna mig åt folkbildning och tredje uppgiften. Ett av flera resultat av detta är att jag med emfas kan hävda att jag är grymt samhällsnyttig. Det visar om inte annat den efterfrågan som finns. Jag skriver kulturkrönikor, föreläser och fortbildar, och har ett antal populärvetenskapliga skrivprojekt av längre och kortare karaktär på gång. Jag har till och med blivit seriefigur. Det senare via ett projekt som jag gjorde med serietecknaren Kalle Johansson (som för övrigt är ett visuellt geni som kan fånga det i text mest svårförklarliga med exakt precision i en enda bild). Projektet resulterade i serieboken Vad är egentligen fascism? som utkom 2017 och som, om jag får säga det själv trots att jag är lite partisk, är det bästa som finns på svenska om man vill försöka begripa hur fascister tänker.

Och så var det ju det här med att bli skjuten på scen, vilket var en helt ny och aldrig tidigare gjord erfarenhet.

Ett av de roligaste men också svåraste uppdrag jag fått utanför universitetet var att tillsammans med skådespelare från Unghästen vid Västerbottensteatern göra en kombinerad föreställning/föreläsning om demokrati. Den skulle spelas för Västerbottens läns förstagångsväljare inför riksdagsvalet 2018. Vi lyckades, trots tidsbrist och tidvis stor misströstan om detta över huvud taget skulle funka. Tillsammans med regissören Per Wernolf sydde vi ihop en publikinteraktiv berättelse om demokratins historia, viktigaste beståndsdelar och största utmaningar som vi spelade under fjolåret.

Eftersom föreställningen till slut gick väldigt bra, fick vi i höstas en förfrågan om att göra något liknande. Nu handlade det om en temadag om Förintelsen som Umeå och Vännäs kommuner varje år ordnar för alla niondeklassare. Det var bara det att jag denna gång inte bara skulle vara föreläsare utan även, på eget initiativ, skulle spela en roll som jag skrivit åt mig själv. Som rymdpilot. Vi valde att använda två nedslag i Förintelsens historia, Novemberpogromen 1938 och selektionsprocesserna i utrotningslägren, som utgångspunkter för att lyfta några centrala moraliska frågeställningar kring Förintelsen. Men att lägga handlingen i en galax långt, långt bort. Och det hela slutar med att min rollfigur, som försöker dölja sin rätta identitet för att undgå förföljelse, avslöjas och skjuts under ett flyktförsök.

Föreställningen kompletterades med att teaterns pedagog och skådespelarna gjorde lite värderingsövningar med eleverna. Jag fick sedan återkomma som mig själv för att runda av med en kort föreläsning, nu i rollen som historiker igen.

Jag har lärt mig så otroligt mycket av såväl teaterprojekten som arbetet med serieboken. Både av själva arbetet med att ta fram innehållet, men även i möten med läsare och åskådare efteråt. Jag är helt övertygad om att detta både gjort mig till en bättre människa och gett mig nya verktyg som är oerhört viktiga i mitt fortsatta arbete. Och för allt detta är jag oändligt tacksam.