När jag fick ett argt brev om forskning och damidrott

2018-04-10

Som genus- och arbetslivsforskare får jag ganska ofta i massmedia kommentera samhällsföreteelser som rör jämställdhet – eller snarare ojämställdhet. Sådant gör jag gärna. Vid det här tillfället var jag inbjuden till SVT Norrbottens nyhetssändning på kvällen för att diskutera de tämligen dåliga villkor som elitidrottande kvinnor har inom lagidrotter som ishockey och basketboll.

Jag förklarar där att damelitlagens sämre villkor kan bero på att det fortfarande finns olika förväntningar och värderingar på flickors och kvinnors idrottande jämfört med pojkars och mäns. Och att sådant spelar roll för vad och hur mycket massmedia skriver och vad folk i allmänhet tycker om kvinnors idrottsprestationer, hur mycket (eller snarare lite) elitdamlagen får i sponsorintäkter från företag och vilka (ofta små) ekonomiska möjligheter de elitidrottande kvinnorna har att utöva sin idrott på heltid. Jag har varit ordförande för en damelitförening och vet att det är svårt att förändra situationen.

Det jag säger i tv-inslaget är inte konstigt eller utmanande, tycker jag själv. Men idrott och genus är mycket känsliga ämnen. Senare under kvällen får jag ett argt brev från den anonyma epostadressen ”Mr Man”. Först förklarar han att jag som professor borde begripa att män är mycket bättre än kvinnor på idrott och fortsätter:

”Det är fysiologiska orsaker som gör att kvinnor inte kan nå upp till samma nivå inom idrotten. Följaktligen ska de inte heller ha samma lön för sina mycket lägre nivåer på prestationerna som männen får för sina helt överlägset bättre prestationer. Lustigt att så många kvinnor och i princip ALLA genusforskare missar dessa självklarheter. Vetenskap handlar om att undersöka och förklara VERKLIGHETEN! Vetenskap handlar INTE om att med skygglappar stora som parabolantenner undvika alla fakta som inte bekräftar den ”sanning” man själv på förhand bestämt ”borde” råda!”

Det intressanta är inte Mr Mans åsikter att män är bättre än kvinnor och därför bör ha högre lön och att genusforskning bara är åsikter. Sådana är han ju tyvärr inte ensam om att ha. Det intressanta är att Mr Man i sin ilska bekräftar precis det som jag säger i tv-inslaget. Hans brev innehåller sådana fördomar och värderingar som bidrar till problemen för damelitföreningar. Det är lite sorgligt att han inte förstår det själv. Han verkar inte heller se sina egna skygglappar, förutfattade meningar och på förhand bestämda ”fakta”. Mr Mans brev blir tyvärr också en illustration av hur forskning ofta förminskas.